Smittspridningen, var äger den rum? Det är inte lätt att skydda sig om an måste gå i skolan eller sköta sitt arbete i samma lokaler som många andra. Trånga matsalar kan säkert också bidra. Att det på orimligt många ställen varit möjligt att klumpa ihop sig, av nödvändighet, frivilligt eller omedvetet, har inte underlättat försöken att stoppa smittan. Tänker jag som inte är något annat än en tyckare.
Men att gå på stan, tycker jag, är en märklig upplevelse. Klungor av kompisar eller arbetskamrater vandrar iväg utan någon som helst distans sins emellan eller till oss som de passerar eller möter. Fyra vänner i bredd som inte ruckar sin gång en centimeter kan man också möta och tvingas retirera ut i kanten av trottoaren eller rent av ut i gatan. Det var någon skribent som ansåg att de skulle få hållas. Hm...
Skidresorna håller på även efter sportloven och stora påskfiranden kan framöver vara riskbeteenden. Tanken att avstå är inte naturlig för ganska många av medmänniskorna. Viljan kanske är god men hur man beter sig kan tugga i sig stora portioner av den goda viljan...
Är de så aningslösa därför att de är yngre? Alla som är unga beter sig faktiskt inte så. Är de bara omedvetna om riskerna eller struntar i dem? Är de fyllda av den berusande känslan av odödlighet? Eller är det bara anarkism, vi gör som vi vill om det kan hota ordning och balans i samhället? Inte vet jag. Det är i alla fall alltför många som beter sig oansvarigt och presumtivt smittspridande. För allas vårt bästa ber jag en bön att ALLA bättrar sig (dvs även jag där jag brister). Det är tröttande att ständigt vara på sin vakt! Fokus på dem som inte bryr sig är också tärande och väcker tankar jag inte är särskilt stolt över!
