Bloggar du?

Bloggar du, undrade en vän jag mötte. Vi hade stött ihop vid lunchtid och satt och pratade över dagens rätt. Finns verkligen bloggar kvar? Jag läser aldrig någon och nu hör man bara om twitter och poddar. Snart kommer det väl ännu fler sådana där sociala medier?

Min första impuls var att ta till standardsvaret. Det man fick lära sig när man höll på med mediakunskap. Att nya medier kommer till men de som redan finns lever vidare. Man lägger liksom bara till de nya och slutar inte helt med de gamla.

Men så kom jag att tänka på tidningskrisen, den som drabbar papperstidningen. Yngre människor väljer i allt högre utsträckning bort det de man elakt kallar för gammelmedia. De väljer något digitalt som kan kollas på en padda, i en mobil eller någon annan apparat (t ex en så kallad datamaskin). Följde är att fler tidningar gör sina tidningar tillgängliga digitalt. Dessutom erbjuder numera radiostationer och televisionskaneler ett bredare utbud. Vid sidan om det talade radioordet erbjuds läsning på nätet med mer information, mer material. Televisionen erbjuder på likartat sätt artiklar och annat extramaterial via webben. Och papperstidningarna har numera egna televisionsredaktioner som producerar rörliga bilder både från fältet och i studio.

Så jag sa ungefär det. Fast smartare. Rappare. Kortare. Och tillfogade. Jo, jag bloggar ännu.

Är det många som läser det du skriver? 

Det varierar mellan 50-60 personer och upp till si så där en 4-500 personer. Hur många som sedan får materialet på annat sätt än genom att ta sig in på mina bloggsidor, det vet jag inte. Några år bloggade jag även i Finland. Kyrkpressen hade en bloggportal och där hade jag massor av läsare. Men när Kyrkpressen la ner bloggportalen för att det skrevs så mycket dumt och extremt så tappade jag bort dem allihop. Men är bloggen inget annat är den väl en tidsmarkör. En dagbok över sådant som engagerat och påverkat skribenten. Och möjligen någon mer. Så det blir mycket kyrka och tro. En del politik. Li8te böcker och någon film. Vardag. Och helg.

Jag kanske får ta och besöka din blogg.

Kanske, sa jag och tittade frågande på personen. Varför bara kanske?