Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.
Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe.
I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant! När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!
