En dag ringde telefonen. Någon hade deltagit i en högmässa eftersom det skulle bli tacksägelse. Sådana telefonsamtal kom ibland och då oftast med uppskattning och glädje över vad man varit med om. Denna gång lät det annorlunda. Det var förskräckligt! Det värsta vi varit med om. Tillber ni påven? Är ni katoliker hela bunten? Vi kommer att lämna Svenska yrkan. Hemma i vår församling går det inte till så där. Där är det trevligt, inte en massa processioner och konstiga böner som man sjunger...
I samtalet kunde jag fråga om den som ringde deltagit i några gudstjänster i Strängnäs domkyrka eller domkyrkan i Uppsala? Då hade du känt igen dig. Det vi gör, gör man på många håll i Sverige och i världen. Frågeställningen föll platt till marken. Gudstjänsten i vår församling var främmande och katolsk och hade dessutom olyssningsbar körsång (av några klassiska mästare) hävdade uppringaren.
Samtalet kastade ljus över den opposition som ibland blev omtalad. Var det skräcken för det "hemska" katolska som hade grogrund? Det mesta var bra som inte liknade eller kunde misstänkas vara anglikanskt eller katolskt. Örebromissionens mer uppsluppna gudstjänster med gospel, känsla och rytm gillades liksom ett enkelt alldagligt språk.
Det var som om seklers skräck, vanföreställningar och avståndstagande fortfarande bodde ibland oss. Men lyckades man någon gång komma oppositionen inpå fanns det sällan insikt och förståelse för det man förkastade och underkände. Det var instinktivt och känslosamt. Det hände någon gång att stiftet rycktes med när ryktena om den förskräckliga församlingen svallade som mest. Tillverkade man katoliker i någon underjordisk cell?
Grannförsamlingarnas personal var inte alltid förstående. Det hände att en tysk volontär kom hem efter en träff för volontärer och var så hårt åtgången för den förfärliga församling hon hade placerats i så atthon kom hemma alldeles uppriven och förgråten. Hur kan du vara där, hade det sagts. Bland kvinnoprästmotståndare och högkyrkliga. Detta trots att flera präster som var kvinnor tjänstgjorde i församlingen. Tänk så det kunde vara...
