Knytkalas låter trevligt. Att olika maträtter, ofta grytor, binder oss samman när vi delar med varandra har många varit med om. Svenska Akademiens Ordbok förklarar så här: "KNYT-KALAS. (knyt- 1907 osv. knyte- 1929) [jfr sv. dial. knytegille] (vard.) kalas (l. enklare tillställning) till vilket de olika deltagarna medföra bidrag till förplägnaden (eg. i knyten)". Idag bär vi inte mat i knyten när vi har med oss något sådant till någon annan. Detta gemensamma matlagande på var sitt håll för att sedan föra samman rätterna till en buffé har sedan länge fått konkurrens av catering, som det heter på svenska (?). De som fortfarande ordnar knytkalas ser naturligtvis till att de som kommer har något som de delar och som håller dem samman, en gemenskap som kan delas vid borden.
Det skulle säkert kunna fungera vid en högtidsdag eller släktsammandragning av något slag. Vid midsommarfesten. Även vid bröllop. Själv har jag varit med om något helt annat, bröllopsgästerna fick betala sin mat. Så kan man också göra?
Hur vanligt knytkalas är idag vet jag inte alls. Lite finns kvar när "de nya svenskarna" delar med sig av sina mattraditioner genom att laga och bjuda på "sin" mat. Men de tröttnar förstås. De som kommer och äter bjuder sällan igen. Motsvarande bjudningar där svenskar lagar t.ex. vra landskapsrätter eller husmanskost finns bara inte.
KNYTKALAS
Som utbytesstudent i USA fick jag lära mig ordet potluck! Tur med grytan, fritt översatt. Även i Australien arrangeras knytkalas. Särskilt i kyrkorna ordnades det efter söndagsgudstjänsten med viss regelbundenhet potluck-dinners. Församlingsmedlemmarna kom före gudstjänsten med sina maträtter som togs om hand. Efter gudstjänsten var det ett helt gäng som värmde och plockade fram en regnbåge av olika rätter. Oftast mycket festligt och trevligt. Men jag mins inga varningar för sådant som kunde trigga allergier. Jordnötter förekom i alla möjliga rätter.
Sådant som allergier måste man idag ta på största allvar. Så det en gång enkla är mera komplicerat idag, nu när vi vet och kan mer. Men omöjligt kan det inte vara. Bara man ser till att det finns något rikligt och gott för alla. I många föreningar och församlingar har man inte godkända matlagningskök, så catering har blivit lösningen när det någon gång ska ätas mat. Några modiga borde våga återuppliva seden med knytkalaset!
Ett alternativ är att ställa traditionen på huvudet och låta var och en ta med sig sin egen mat. I Aftonbladet beskrivet som det nya knytkalaset. Men risken är att var och en då också sitter för sig och mumsar - anknytningen uppstår knappast på samma sätt. Men i alla fall! Gemensamma måltider med fler som bidrar gör det lite enklare och ganska roligt att träffas och umgås!
