Barn och ungdomar ska själva fritt få välja religion och
slippa religiös påverkan, heter det i den pågående debatten från regeringens
företrädare Ardalan Shekarabi i debatten om konfessionellt grundade friskolor. Ganska
sympatisk tänker nog många. Klart att de ska välja själva, menar många.
Märkligt nog frågar ingen minister Shekarabi om hur han anser
att människor väljer religion. I ett modernt sekulärt samhälle präglat av
konsumism kan det verka självklart att religionsval är ungefär som att välja
tvål. Den som köper tvål kan i bästa fall jämföra konsistens och färg, kolla produktens
namn och vilket företag som producerar och om det är en populär tvål som säljer
bra. Man kan undersöka vilka olika ämnen och kemikalier som ingår. Tvålarna
ligger på affärens hyllor och det är bara att titta runt lite och efter viss
eftertanke plocka med sig någon hem.
Val av religion, val av livsåskådning, är något helt annat.
Det är inte bara några enstaka trossatser man ska bejaka eller förkasta. Det är
fråga om livsmönster där normer, moral och etik ingår. Politiska ideologier har dessvärre blivit religionssurrogat och kan
bara bristfälligt erbjuda den mer omfattande och genomtänkta åskådning som t ex
kristendomen och kristen tro erbjuder. Den kristna tron är ett levnadsmönster
som man behöver möta som levd erfarenhet och övertygelse (i enskildas liv och i
kollektiv gemenskap kring ord och sakrament i liturgin). Man behöver något att
ta spjärn emot och därtill redskap och material för sin reflektion. Det räcker
inte med teoretiska beskrivningar i form av sekulär neutralitet, som i
realiteten utgör ett slags praktisk ateism.
Jag har vid andra
tillfällen nämnt professor Anders Jeffners definition av livsåskådning och där blir
frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som
utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och
världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till
en grundhållning.
Även om definitionen har
kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika
världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att
värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i
olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser
och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar
värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker
dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) och
genom skrift och tradition och även genom kyrkoårets tematik och liturgi, som
på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek,
lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, solidaritet med fattiga och
förtryckta, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje
över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck
nära och fjärran… för att nämna några.
Så hur förväntar sig ministern och hans parti att ungdomar
som inte får möta utövad religion fritt ska kunna välja om de saknar kunskap,
insikt och någon form av religiös urskillningsförmåga och sensorium? Ska de
välja religion som man väljer tvål?
Ingen påpekar heller hur ministern och hans parti
systematiskt glömt bort barnkonventionens hållning som tar hänsyn till barnens
egen vilja. Det är barnens bästa som ska stå i centrum och därtill deras rätt
till andlig fostran! Men i denna fråga bryr sig ingen, allra minst ministern
och det stora partiet, om att lyssna till barnen! Vad ska ske med barn som vill
gå i sk religiösa friskolor. Ska de stämplas som redan förstörda och
manipulerade?
