Den arma Svenska kyrkan behöver hjälp. Så kan man sammanfatta alla de motiv, som sällan eller aldrig verbaliseras, och som, om de kom till uttryck, skulle kunna tala för politiska partiers beslut att styra ett trossamfund. Frågan kommer oftare upp till ytan nu när bara S, C och SD finns med som partier i kyrkomötet. Man undrar om de trivs i varandras sällskap?
Vad behöver kyrkan då hjälp med? Att fatta beslut. Skulle kyrkan själv, som de flesta andra organisationer, styra sig själv, så är de politiska farhågorna att besluten skulle avvika från det man kan godta. Ibland har jag hört det sägas att om om partierna skulle sluta ställa upp i de kyrkliga valen så skulle hela valsystemet haverera.
Hur skulle det då fungera? Den politiskt korrekta slutsatsen ska väl vara att kyrkan inte klarar att ordna till sin beslutsapparat utan politiska hjälpgummor. Hur skulle det gå då? Här antyds vid enstaka tillfällen att kyrkan inte är vuxen sin uppgift, inte tillräckligt mogen för att råda över sig själv, sin tusenåriga historia till trots. Det är som om tiden förskjutits och de världsliga makthavarna vill tillägna sig makt över kyrkans utformning och rikedomar. Särskilt som ideologisk apparat för folkfostran kan ju kyrkan vara nyttig?
Politiska partier med religiös neutralitet som kännetecken tar alltså på sig uppgiften att hålla koll på kyrkan så att den inte sätter några käppar i hjulet för politiska projekt för nation, stat och kommun. Men, nej, brukar det då heta. Ty partiernas representanter är själva kyrkokristna och aktiva på alla de sätt. Det må vara hänt. Men partiet är neutralt och det är partiet som ställer upp till val och bestämmer vilka som får stå på listor och kan bli valda. Det är partiets ombud som, partiets neutralitet till trots, beslutar om nattvardsböner, psalmer och valsystem och behörighet!
Man kan ana partiernas förmyndarskap som fungerar som vuxenrelationen till en bångstyrig tonåring som behöver styrning och ledning för att allt inte ska gå på tok. Som räddare i nöden träder partierna in i kyrkan. De tror sig garantera folkstyre och demokrati när det urval de håller sig med oftast är begränsat till egna partimedlemmar. Det vill säga långt färre än vad kyrkan själv, partierna förutan, har tillgång till. Dessutom slår övermodet ibland till. Det är få man hör påståenden som skulle få reformatorerna att behöva återuppstå för att ställa till rätta. Det har hävdats att ett partis egen ideologi behövs för att fullborda och komplettera kyrkans budskap. För att ge den rätt riktning och rätta värderingar!
Svenska kyrkan är inget Konsum, inget OK, inget Folksam, ingen partiansluten fackförening som behöver partifolkets stöd och styrning, utan ett självständigt trossamfund med egen tro, lära och bekännelse. Tron, läran och bekännelsen innehåller inte på någon punkt sådant som skulle kunna tolkas som försvar för partipolitik i Svenska kyrkan. Ty den Svenska kyrkan är och ska vara en Kristi kyrka.
