När bloggarna ännu betraktades som en ny gren på det stora mediala trädet var det ett ganska stort sällskap entusiaster som försökte sig på genrén. Bloggarna poppade fram på skärmarna och fyllde bloggosfären med många ord och enstaka originella tankar. Det mesta blev stereotypt. Mobiltelefonernas var är du-replik blev på bloggarna till små inblickar i detta gjorde jag. Mat, kläder, dryck, fester, husdjur och allehanda upplevelser. Själv greps jag av trenden och lät efter en tid Sixten, the cat få stort utrymme. Snart nog krävde katten en egen plats. Annars hade huskattens liv och leverne fullständigt överskuggat mina egna infall och skrivstycken.
Svårt är att begripa hur somliga bloggar kan samla hundratusentals följare. Att detta forum kan utnyttjas så att det blir ett levebröd. Det gäng bloggare som håller till på arenan för livsåskådning och kyrka får vara nöjda om någon läsare vid sällsynta tillfällen kan tänka sig bjuda på en kopp kaffe. Och då för att ifrågasätta något ord eller blogginlägg som hamnat som grus i dennes sko.
Några av skrivarna övergick till Facebook. Där de kunde knacka ner korta budskap. Och ta bilder på sig själva till sin egen och vänkretsens stora igenkännande glädje. Ungefär. Andra blev förtjusta i Twitter. Somliga hoppade helt över och förbi bloggnivån för att direkt ge sig in i twittrarnas skog. Nu blev det de kortfattade budskapens väckelse. Omständliga och komplicerade meningar på bloggen skulle nu kondenseras och skärpas till ett minimum.
Det som inte kan sägas på 140 tecken behöver inte sägas alls. Så sades det. På allvar! Som om Matteuspassionen kunde sammanfattas i en anslående melodislinga. Eller något mera rättvisande, som om Sagan om ringen kunde koncentreras till några sagolika meningar. Jämförelserna haltar förstås betänkligt. Bloggar är sällan några mästerverk och twitterflödet är en egen konstform. Ibland snärtigt och ofta gutturalt.
Här på den stillsamma bloggen blandas och ges. Ganska ofta kyrkokritiskt och därtill en och annan berättelse ur det egna livet: detta gjorde jag och detta har hänt. Omväxling förnöjer, har jag fått för mig. Om inte annat erbjuder det mig möjligheten till variation.
Så bloggandet får fortsätta. Något lite till. Om inte anat är bloggosfären en stor byrålåda där anteckningar och dagboksnotiser om ditten och datten kan lagras. För dagen skjuter jag långsamt och eftertänksamt igen min numera ganska välfyllda låda...
