Förklara äktenskapet

Förklara äktenskapet, Wejryd ropar rubriken idag den 27/3 ut på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Två präster, Elin Engström och Rikard Olofsson ifrågasätter där ärkebiskop Wejryds försvar för äktenskapet som något för en kvinna och en man i förening.

Dagen innan 26/3 skrev Per Olof Widell en mycket läsvärd och intressant artikel som gav ett starkt stöd för hållningen att ett könsneutralt äktenskap inte kan tvingas in i kyrkornas övertygelse. Det inlägget gav relief åt den oro som länge funnits att staten har ambitionen att trots skilsmässa kyrka-stat fortsatt styr den Svenska kyrkan. Widell menade att om staten skulle tvinga kyrkan till teologiska förändringar så skulle det främst drabba de homosexuella. Hans oro gällde att kyrkan i så falla skulle överge vigselrätten.

Engström och Olofsson är skickliga i att argumentera samtidigt som de undviker att ge sin egen syn på vad ett äktenskap. De uttrycker oro över att ärkebiskopen menar att kyrkan kan ha en annan syn på vad ett äktenskap är än det omgivande samhället. Nu är det där deras svaga punkt i diskussionen är belägen.

Vad det omgivande samhället tycker är lika godtyckligt som vad en kyrka eller ett parti tycker. Men förmodligen menar de att det bara är en tidsfråga innan förslaget om en könsneutral äktenskapslag beslutas. Men ävenså kan det tänkas dröja ett tag innan riksdagsbeslut blir det omgivande samhällets uppfattning. Om kyrkans övertygelser mest blir en spegel av det omgivande samhällets kan man ju samtidigt undra om vad kyrkan har av något eget att bidra med.

Wejryds uttalande om att det inte är ”en bestämd lag i ett visst land i en viss tid” som avgör vad ett äktenskap är påminner artikelförfattarna om religiösa företrädare som ”menar att en skilsmässa betyder noll och intet så länge de inte själva förklarat äktenskapet upplöst eller att ett äktenskap mellan personer som inte får gifta sig för att de till exempel är mindreåriga ändå ska ses som giltigt eftersom det enligt samfundets tro är okej”. Denna associativa hopbuntning är orättvis då den inte speglar Wejryds ståndpunkt.

Engström och Olofsson frågar om det inte är dags att äktenskapets patriarkala barlast lämnas därhän för att ta ett steg vidare mot samkönade parrelationer. Men frågan om kyrkans tradition har de inte löst bara genom att hävda att med tradition kan man försvara i princip vad som helst, t ex polygama relationer och barnäktenskap. Om sådana samlevnadsformer en gång funnits i kyrkans historia återstår i alla fall frågan om de finns i den tradition som idag hålls levande?

När kan och bör man genomföra förändringar? Och vem ska avgöra hur långt man kan och bör gå? Ska kyrkomötet ta hänsyn till stora opinioner och skikt i kyrkan som likt ärkebiskop Wejryd och Strängnäs biskop Hans-Erik Nordin har svårt för att omfatta ett könsneutralt äktenskap? En kyrka är för sin överlevnad inte bara beroende av det omgivande samhällets stöd. Både tradition och kyrkliga opinioner måste vägas in för att hålla samman kyrkan.

Biskoparna försvarar rätten till samkönade relationer med lika värde och innehåll som det nu rådande äktenskapet. Att en sådan samhällsordning behövs bejakar nog de flesta. Jämlika och jämbördiga samhälleliga rättigheter är inte det kontroversiella. Med den synen vill biskoparna i alla fall en genomgripande förändring av den traditionella kyrkliga synen såsom den uttrycks i kyrkans nu gällande handbok. Men äktenskap vill de inte kalla den relationen och de har väl gjort bedömningen att just precis detta är vad som krävs för att hålla samman kyrkan.

Den ekumeniska frågan kan vare sig biskoparna eller andra företrädare för kyrkan negligera. Ordet äktenskap kommer i de flesta kyrkor och samfund även fortsatt att förstås som en förening mellan man och kvinna. Hur ska Svenska kyrkan samtidigt leva i sin samhälleliga kontext och i ekumenisk förpliktelse när spannet mellan dessa ökar?

I en reformatorisk kyrka är inte äktenskapet ett sakrament även om det bär sakramentala drag. Utifrån en sådan syn har författarna rätt i sin utmanande attityd: det behövs en diskussion om och en förklaring av vad äktenskapet är. Men är det alldeles givet att det ”omgivande samhällets” syn då på alla punkter automatiskt blir kyrkans?

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Ärkebiskopen, Könsneutrala äktenskap, Ekumenik, Tradition

Den ytliga dokumentären om Göran Persson blev till sist inte mycket mer än ett opolitiskt collage. Som porträtt knappast smickrande, men förmodligen inte särskilt rättvisande heller. Märkligt nog tycktes Göran Perssons kritik mot medierna som personfixerade besannas av den dokumentär som förärades honom själv.

Vissa utsnitt från betydelsefulla statsbesök eller från FN- och EU-sammanhang kunde inte förta intrycket av att detta var ett personfixerat program utan annan bärande idé än att låta Göran Persson känslomässigt reagera på personer, händelser och oförrätter. Viss inblick i det lidande en ledande politiker måste utstå fick man. Persson hade svårt att få tid med en höftoperation. När en linkande statsminister tar sig fram i korridorer under ständig smärta eller när han med möda tar sig ner i en soffa för en stunds vila är det tragiska bilder. Av politikens bärande idéer märktes snart sagt ingenting. Korta citat ur politiska tal kunde inte balansera massanhopningen av korthuggna personliga omdömen om stort och smått.

Perssons uppenbarelser kan bli rubriker på många elaka inlägg om en statsminister som totalt felbedömde situationen bara några månader före valet. Hans bedömning av de borgerliga politikerna som icke statsministerfähiga visade sig vara en underskattning.

Inte ens Tsunamikatastrofen belystes så att politiska insikter kunde utvinnas. En ilsken Persson som läxar upp Leijonborg för att han gjort partipolitik av katastrofen eller en bedrövad statsminister som ser sina bästa politiska begåvningar bli oeniga om vad som hänt - inte heller det erbjöd tittaren förståelse för Perssons bevekelsegrunder. Inte heller fick man tillräckligt med material för att bättre kunna värdera hans insats som ledare, statsman och politiker.

Nivån blev med aandra ord inte imponerande hög. Erik Fichtelius nöjde sig med att framställa Persson som gnällig med en vanlig mediaschablon. Visa något så tror människor att de fått veta något. Låt någon säga något oväntat, gärna elakt så har vi chans att själva tycka.

Alla känner kanske inte till Herm. Hofbergs fördomsfulla karaktäristik av Sörmlänningar och Vingåkersbor i boken om Sveriges bygder. Till och med den hade man kunnat citera utan att falla ur ramen. Och visst undslapp sig Persson en tanke om att finna sin försörjning genom att resa runt i egen regi för att tala och folkbilda?

”Södermanlands invånare ha ända in i senare tider, eller tills järnvägarna satte dem i mer omedelbar beröring med hufvudstaden och andra delar af landet, bibehållit mycket af sina urgamla seder och ärfda dygder. Särdeles märkvärdig i detta hänseende var befolkningen i Vingåkersbygden eller, mer egentligt taladt, den del däraf, som kallas Västra Vingåker, i provinsens västra hörn på gränsen till Nerike. Socknens namn, som i forna tider skrefs Vikingakir, har man lättvindigt förklarat så, att någon vikingastam här nedsatt sig, eller att inbyggarna fordomtima företrädesvis älskat att draga i viking…

En kvarlefva av Vingåkerbons vikingalynne har man velat söka i hans håg för långa resor: ända in i våra dagar har han med förkärlek lämnat hem och åkerbruk åt hustrun och drängarna samt själf dragit omkring till långt aflägsna orter för att afsätta sitt hvetemjöl, sin humle och sina väfnader.” (Ur Genom Sveriges Bygder, Herm. Hofberg)

Vikingar var det inte sådana som som drämde till, karska, sturksa och ilsksinta? Nej, ska publiken få någon rimlig chans att bedöma personen och politikern behövs det mer analyserande, belysande och granskande mönster än detta hopklipp. Den politiska arenan fick se sig reducerad till tyckarverkstad och det dagliga politiska slitet blev några resor, suckar och utbrott. Mer än så kunde man ha haft rätt att vänta sig. Måste man se allt bortklippt extramaterial, det som inte fick plats, för att verkligen få syn på personen Persson?

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, statsministern, Media, Vingåker