Sommarstiltjen drabbade stillsam. Inget hände. Inget skrevs. Tankarna gick i stå. Dagarna lunkade fram. Jag tror att det brukar kallas trötthet. När sedan värmen slog till flämtade man sig genom dagarna. Idag blev det dags att lämna ett litet tecken på att bloggen inte upphört...
Varje dag finns där en förfärande förtvivlan över att Israel bara fortsätter och bombar, dödar och utplånar i Gaza. Och de gör det med stöd från somliga stater och veka protester från andra. Hur är det möjligt att Sverige inte gör ALLT man (vi) kan för att förhindra vansinnesdödandet? Skammen växer!
Kriget i Ukraina tycks trängas undan av annat och har nästan blivit vardag. Så tycker jag nyhetsflödet ser ut. Hur är det möjligt?
Annat händer förstås i det lilla. Goda vänner satt på sin balkong och hörde att det lät nere på gården. Utanför staketet stod en cykel och en kvinna hade klivit av och plockade blommor genom deras "staket". Hon blev påkommen och tillsagd: Vad håller du på med. Där får du inte plocka blommor. Kvinnan ryggade tillbaka och sa ursäkta. Hon sa ursäkta en gång till och cyklade snabbt iväg med en nyplockad stor bukett ordentligt fasthållen i ena handen...
