En kundvagn och stress

Amalgam har många av oss äldre som plomber i tänderna. Gammal gam, det smakar det, sa min storebror alltid och skrattade rått när vi yngre bröder kom hem från tandläkare Franzén med nya lagningar. Fortfarande händer det att en plomb ger upp. Senast förra torsdagen då det plötsligt var som grus i munnen. En plomb hade rasat. Ringde redan dagen efter till Folktandvården. Det fungerade inte, eftersom telefontiden tog slut redan kl 10.00. Jag var en kvart för sen. Snopet. 

Väntade över helgen med att ringa. Då fanns det i alla fall inga telefontider. Vid uppringningen blev mitt plats i kön nummer 5. Trettio minuter senare (!) fick jag äntligen kontakt! Nu lossnade det och sålunda erbjöds jag boka en återbudstid redan på tisdag, dagen efter. En timme senare ringde Folktandvården upp (!) eftersom den lediga tiden blivit dubbelbokad. Ingen fara, sa jag förstående. Nu erbjöds jag omedelbart en ny tid någon timme senare bara. Glad tackade jag ja.

Idag på förmiddagen (tisdag) skulle besöket äga rum. Passade på att utnyttja tiden genom att handla lite som behövdes. Jag tog en kundvagn och strosade in i affären. Hittade inte det jag sökte och behövde fråga en personal om råd. Upptäckte en person några hyllrader bort som hade hittat ett biträde att rådfråga. Ställde mig liksom på kö någon meter därifrån. Och visade att jag var där genom att intensivt titta på det grönklädde biträdet. 

Snart klev den anställde iväg med den han hjälpte, för att hitta någon vara. Jag följde efter. Man får inte ge upp för tidigt. Står man i en rörlig kör går det inte att stå kvar. När den anställde var klar med att hjälpa den första personen stod jag på tur, trodde jag, men en annan kund lyckades fånga butikbiträdets uppmärksamhet. Jag såg hur de gav sig av inåt butiken. Jag följde efter. Kände mig nästan som en stalker.

Snart skyndade den anställde vidare mot mig. Men gick förbi, så jag ropade på hans hjälp. Måste ut på lagret för att hjälpa en person, beställningsvara, sa han i farten och med huvudet halvt bortvänt. Snart återvände han med en påse som han överräckte. Därefter såg det verkligen ut som han var på väg till mig, varpå en äldre dam ställde sig i hans väg och propsade på att bli hjälpt. Så han stannade. Jag tänkte: vart är vi på väg. Finns det ingen hänsyn kunder emellan? Hennes äldre gråskäggige man, hukande över den överfulla kundvagnen, såg på mig med en ursäktande blick. 

Biträdet sprang en ny vända till lagret och återvände en stund senare med en hel kartong glögg. Vi befann oss nämligen på Systembolaget. Till sist blev det min tur. Min fråga fick det stackars biträdet att på nytt gå ut på lagret för att hämta en box vitt vin: Mont Blanc. Ibland vill det sig inte med köer, åtminstone inte om kön måste springa runt i butiken för att hålla sin plats. Att vara biträde där kan inte heller vara lätt. Många propsar på omedelbar service. Fast jag var lite nöjd ändå. I den här butiken fanns det i alla fall någon att försöka hejda för att få ett råd. 

När jag ställde tillbaka vagnen noterade en jäktad kvinna, som precis stormat in genom dörrarna, att min var den enda som inte var ihopkopplad med alla andra vagnar. Jag hade ju en sådan där platspillemoj med mig, den som gör att man kan koppla loss en vagn. 

Jag tar din, sa hon och började manövrera den ur mina händer. 

Nej, sa jag. Jag ska lämna tillbaka den. Hon kontrade med att Det behöver du inte. 

Jo, jag vill ju ha tillbaka den här plastgrejen, de är orimligt svåra att få tag på, envisades jag.

Det gör inget, jag kan ta den ändå, hävdade den nu irriterade kvinnan, och försökte rycka till sig vagnen.

Nix, sa jag, och fick bände tillbaka vagnen och lyckades koppla ihop den med alla andra kundvagnar. Med ett ilsket ögonkast och en knyck på huvudet gick hon vidare. Efteråt förstod jag, hon saknade naturligtvis den där plastmojängen som ersatt de mynt vi förr bar med oss överallt. Hon kunde ha fått den, men det insåg jag alldeles för sent. Generositeten har ibland alldeles för snäva gränser, åtminstone när den går vid en minimal och gratis plastplopp. Måste skärpa mig…

De här två episoderna innan tandläkarbesöket fick mig att gnola på en känd psalm. Vi gör ju så vi som har en och annan psalm ivrigt snurrande i hjärnvindlingarna. Vilken psalm? Någon rad ur första versen på psalm 265:....men här gäller tränga, ja tränga sig fram... Sedan dök andra psalmord upp. Det händer när människor beter sig fullständigt obegripligt. Då aktualiseras psalm 268: Hur underlig är du i allt vad gör, vem kan dina vägar förstå?

Tandläkarbesöket gick utmärkt. Med deras nya journalsystem tog det förstås en hel del tid att uppdatera mina många mediciner. Lugn, bara lugn, sa tandläkaren. Jag har all tid i världen. Vi behöver inte stressa, fast många lider ju av all press och stress, fortsatte hon. Jag vet, instämde jag tyst.