I barndomen var det inte ovanlig (dvs. det var vanligt) att somliga barn var lätta att reta så de gick igång och fick utbrott eller rent av tokslag. Syskon stod varandra så nära att de visste vad som fick igång de andra. Glasögonorm var inte särskilt läckert att bli kallad. Fjantiga rim kunde göra susen: Olle bulle kärleksbagare, bakar bullar åt Yvonne, kysser henne på samma gång! Effekten uteblev inte.
I samma andetag påminns jag åter om Jimmie Åkesson. han tänker i liknande banor. Det blir hans självspelande piano. Nummer ett: attackera muslimer och deras moskéer, beskyll dem för islamism och antidemokratiska idéer. Nummer två: muslimer här hemma och ut över världen får utbrott eller rent av tokslag. Nummer tre: attackera muslimer... Så där kan det hålla på. Varför kan man undra? För att ännu fler som kan känna viss vantrivsel över humanism och moderna tider ska trollbindas av SD:s trumpetande och flöjtspel.
Många är SD-sympatisörer i det tysta. En slags silent majority i vardande. Som om åskådning och politiska idéer kan och ska gömmas undan bara för att valhemligheten är helig. Så slipper sympatisörerna bli ifrågasatta och få sina uppfattningar diskuterade och se dem brytas mot andra tankeströmningar. De vet med sig att även om SD stiger på valbarometrarna så är partiet och dess program starkt ifrågasatt. Ut i ljuset med uppfattningarna! Risken är förstås att de spricker i solljuset.
