Välja med förtroende (SKU 2006:2) är en omfattande och i långa stycken valtekniskt avancerad utredning om valen i Svenska kyrkan. Nu ska man avgöra hur framtidens val ska se ut. Trots många detaljer så finns där principiellt intressanta punkter.

Viktigast är diskussionen om direkta och indirekta val. Utredningen påpekar att för varje kyrklig nivå (församling, samfällighet, stift och kyrkan på riksplanet) finns det skäl som talar för och emot. Argumenteringen för direktval till församlingar är självklar. Och modellen, där kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheter representativt skall återspegla församlingarna, är både klok och rimlig. Därmed understryks också att samfälligheter ska företräda och vara serviceorgan för församlingarna. Ambitionerna är ganska stora i somliga samfälligheter att skaffa sig en självständig roll med mera inflytande över somliga av församlingsfrågorna.

För stiftsfullmäktige och kyrkomöte avvisar utredningen tankarna på indirekta val trots att man samtidigt erkänner att det finns motiv för en sådan ordning. Vad gäller stiftsfullmäktige säger man nej till indirekta val med hänvisning till att stiftet inte i ”första hand är en samverkansform för församlingarna”. Uppgiften är istället att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Att det skulle utesluta indirekta val är obegripligt. Särskilt som de politiska grupperingarna skyndsamt vill lyfta fram att deras representanter har både förankring lokalt och ett omfattande församlingsengagemang.

I Confessio Augustana - Augsburska bekännelsen, http://www.logosmappen.net/bekskrifter/ca/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Augsburgska_bek%C3%A4nnelsen -

och Artikel 7 slås fast att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Förvaltandet av sakramenten och evangelieförkunnelsen är det som konstituerar kyrkan och dessa uppgifter förutan har vi ingen kyrka. Det är i församlingarna, kyrkans grundläggande enhet, som denna centrala funktion är lagd sedan apostlarnas tid. Det talar starkare än de argument utredningen för fram för att församlingarna är den nivå i kyrkan till vilken de övriga måste stå i ett nära förhållande. Självklart måste kopplingen till dessa uppgifter, kyrkans grunduppdrag, finnas hos de som på övriga nivåer skall besluta om och företräda kyrkan. Om de direktvalda på församlingsnivå genom indirekta val utser alla dem som skall besluta om tillsyn och främjande på stiftsnivå så blir kopplingen organisk och inte enbart individuell.

Motiven fungerar även i fråga om kyrkomötet och den nationella nivån. Indirekta val är i en kyrka något naturligt, och den bästa metoden för att hålla ihop kyrkans olika nivåer. Särskilt i valen till kyrkomötet är det befogat eftersom besluten i så hög grad påverkar församlingens vardag och liv. Ansvaret för kyrkans böcker som psalmbok och handbok talar också för att församlingskopplingen måste vara stark och organisk.

Synen att ”historiskt och principiellt är helheten primär i förhållande till delarna” innehåller en egendomlig kyrkosyn. Att det som konstituerar kyrkan inte hör hemma i det man ser som primär tillhörighet talar för att man har fel. Det är en organisatorisk apparatmässig uppfattning som fjärmar sig från det som är en kyrkas raison détre. Sakrament och evangelieförkunnelse står inte organisationen för. Centrum riskeras om man utgår från att Svenska kyrkan som nationell kyrka är primär i förhållande till församlingarna. Tvärt emot är det så att varje del av Svenska kyrkan inbegriper helheten! Svenska kyrkan kan därmed inte kopplas loss eller särskiljas från församlingen och bli något oberoende, något alldeles för sig själv.

Argumentet att man inte blir medlem i en församling utan i Svenska kyrkan talar inte som utredarna hävdar för att kyrkotillhörighet kommer före församlingstillhörighet. Vi finner istället att kyrkotillhörighet och församlingstillhörighet är ett och detsamma. Församlingstillhörigheten inrymmer och symboliserar helheten: det är genom församlingen man tillhör Svenska kyrkan och Kristi kyrka på jorden – inte tvärt om.

Den demokratiska legitimitet som man eftersträvar genom direkta val uppnår man egentligen inte på någon nivå beroende på alltför lågt valdeltagande. Denna brist har Svenska kyrkan och de olika kyrkopolitiska grupperna inte kunnat råda bot på. Bred delaktighet är önskvärd, men man får nog finna sig i att det stora flertalet kyrkotillhöriga inte tycker att det är mödan värt att lägga sina röster. Därtill är också valfrågorna för oklara och de olika alternativen intill sammanblandning lika.

Förslaget om spärrar mot små partier bör avvisas utifrån tanken att varje kristen ska ses som en resurs, de ska förväntas vilja göra sin insats och också erbjudas att ge ett bidrag. Med större generositet mellan de grupper och personer som väljs in i kyrkomötet skulle alla kunna få plats i något utskott och då få reella möjligheter att medverka i arbetet.

Personvalsinslag är ett annat ämne som utredningen tar upp. Det borde finnas utrymme för andra lösningar med stora personvalsinslag. Att på en valsedel kunna pricka för tre namn är ingen personvalsreform, inte heller sänkningen från 8 till 5 procent som anger den nivå där personligt röstetal skall få genomslag utifrån nomineringsgruppens röster i valkretsen.

De mycket dyrbara valen blir alltmer en trovärdighetsfråga i en tid som vår. En rik kyrka i en fattig värld borde tänka annorlunda! De kyrkliga valen bör inte längre ha riksdags-, landstings- och kommunalval som den modell på vilken man bygger kyrkans valsystem. Den nya tekniken borde få betyda att valen i Svenska kyrkan breddas, moderniseras, förenklas och förbilligas.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Församling