Inte går det fort när man skriver. Hinner man få till något på 15 minuter? Mer tid finns inte innan jag ska vandra iväg till sjukhuset denna morgon. Men en kort iakttagelse borde väl ändå hinnas med? Den sociala isoleringen gnager sig långsamt in mot det mått av självuppskattning och egen respekt som fortfarande finns kvar. Kontakten med medmänniskor som bekräftar en betyder så mycket för hur man uppfattar sig själv. Detta att spegla sig i en annan människas öga, och hela hennes bemötande, bidrar till hur man uppfattar sig själv. Uteblir kontakten återstår för många som lever ensamma bara dialogen med sig själva.
Även för dem som lever i tvåsamhet, och trots möjligheten till utbyte och dialog, kan det bli brister i jaget. Jag blir på ett sätt till i mötet med andra. Att det efter en längre tids nötande på varandra kan krävas fler mänskliga möten är inget konstigt. Som sociala varelser har vi levt i ständig dialog och i möte med många andra. Detta har nu huvudsakligen reducerats till TV-tittande och nätsurfande. Som kvalitetskontakter och - möten bidrar det inte till att kompensera allt det vi förlorat. Därför bör vi alla skynda oss att bekämpa pandemin med de bud som står oss till förfogande: distansering, avstånd, undvikande av folksamlingar, munskydd när så kan behövas, etc. etc.
