Journalist frågar journalist

När Rapport presenterade nyheten om att Lars Leijonborg skall avgå blev upplägget med programledare/journalist Lisbeth Åkerman som frågar journalist K-G Bergström bara så tröttsamt. Åsiktsjournalistiken och kommentatorerna har fått alltför stor plats. Det skadar tilltron till den allsidiga journalistiken. Åsikter och värderingar ska ha sin plats – ungefär som en ledarsida och en kolumnist har sin. Om den växande åsiktsjournalistiken i hybridform, där man växlar roller mellan åsikter och rapporterande, skrev professor Tommy Möller särdeles intressant i Sydsvenskan.

Den politiska arenan behandlas med ett ständigt flöde av tyckande ungefär som vore politik en idrott eller sport. Då bidrar det inte till fördjupning, mönster och perspektiv. Inslagen tenderar att nyttjas som avledande avbrott och underhållning.

Medborgarna sitter på åskådarplats med journalistens åsikter ringande i huvudet. Utrymmet för egna bedömningar krymper. Publiken infantiliseras. Bäst att tala om för dem vad som sker. Tyckandet som man godtyckligt drar ur hatten borde förläggas i andra och egna program – där man vet att det handlar om åsikter och samtal. Där man vet att poängen är att några värderar och tycker om det som hänt.

Förresten – är det rimligt att våra statsvetare, sociologer och andra samhällsvetare bytts mot journalister? Deras expertis uppskattas inte eftersom de sällan är duktiga på klatschiga enmeningsyttranden (one-liners). Publiken kan tappa intresset och tittarsiffrorna sjunka. Att det blir bättre journalistik, i meningen inte förenklat och svart-vitt, borde få betyda något.

Andra bloggar om: Rapport, Sydvsenskan, K-G Bergström, Lisbeth Åkerman, Åsiktsjournalistik, Statsvetare, Journalister

Folkparti med betoning på parti

Partiväsendet kan vara obarmhärtigt, helt utan nåd. Så måste det kännas för Lars Leijonborg, även om han knappast skulle medge det offentligt. Det är vare sig första eller sista gången ett parti genom ett ständigt hackande och huggande lyckas undergräva förtroendet för sin partiledare. Falluckan kan öppnas när som helst. Lars Leijonborg klarade sig länge. Men ett snyggare sätt att byta ledare borde man kunna hitta än ett: Sorry Lars, Stockholmsdistriktet och många andra vill inte ha Dig. Du är körd. Avgå innan vi sparkar ut Dig! Tänk att ledarbyten ska vara så svårt! Det kan inte bara bero på en tystnadens kultur eller ja-sägare runt ledarna. Systemen och modellerna är för usla och dåligt genomtänkta, helt enkelt.

Folkpartiet kan inte ha varit ett lätt parti att leda med den stora spännvidden av liberala uppfattningar partiet måste leva med. Det gamla frikyrkliga frisinnet (dit Lars Leijonborg förr kunde räknas) har under senare år suttit ganska trångt till – mycket beroende på att andra partier sugit upp de kristna väljarna.

Trångt har det också varit för de mera extremliberala grupperna som tid efter annan dyker upp i ungdoms- och studentsammanhang. I spänningen mellan väljare med evangelikala idéer och anarkistiska tankar lever Folkpartiet. Att det omtalade kluvenheten, som Expressen diskuterar i sin ledare (24/4), verkligen funnits där har haft mindre med obeslutsamhet och mer med idé-politiska motsättningar att göra. Stora väljargrupper har frågat efter det socialliberala arvet och inte riktigt varit till freds med Folkpartiets vägval. Även i Socialdemokratiska Aftonbladet efterlyser man socialliberalismen.

Internetskandalen både skakade och skadade Folkpartiet djupare och hårdare än den drabbade de politiska motståndarna. Att den undergrävt hans position kan man vara säker på. Om sådant kan de flesta av oss amatöriakttagare vara överens. Att Folkpartiet mest är inriktat på att lösa sina egna partiproblem lovar inte gott för de socialliberala idéernas politiska framtid – där skulle det behövas en rejäl gränsöverskridande kraftsamling.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, Expressen, Aftonbladet, Frisinne, Socilaliberalism