Fötterna i golvet och ett enkelt korstecken, så tillägnar jag min dag den Uppståndne. I med- och motgång har jag alltid haft någon att vända mig till, även när andra dörrar stängts har vägen och dörren, till den som fanns före all tid, varit öppna.
På Facebook inleds ofta samtal med intressanta öppningar men trådarna spårar så gott som genast ur. Polariseringen leder till påhopp och avståndstagande. Ingen frågar: hur tänkte du? En sådan diskussion började utifrån en skribent som med Martin Lönnebo kände sig som en dålig bedjare. Att man kan uppleva sig som en dålig bedjare vet jag utifrån att så mycket annat upptar mitt sinne och min uppmärksamhet. Tanken på och samtalet med Gud förtvinar. En läsare hävdade att så kände han aldrig eftersom hela livet var bön, den helige Ande bad förmodligen åt honom. Visst kan anndingen bli till bön, men kräver inte det att vi också tänker så och menar det?
Som kristna möter vi många bibliska uppmaningar att ständigt vara bedjande människor. Vi behöver inte be för andra ska veta och se utan kan got gå in på vår kammare för att be. Visserligen behöver bön inte alltid bestå av våra vädjanden och önskningar utan kan i lika hög grad innebär att vi ger utrymme så att Gud i tystnaden kan tala till oss. En omvänd bön som ibland kallas stillhet, meditation eller rent av djupmeditation.
Att ständigt glömma sin bön och tänka att det fungerar ändå har för mig bara betytt att avståndet och kontakten blivit länge och sämre. Inte för att Gud lämnar oss utan för att vi på så sätt blir Gudsfrånvända. Vi berömmer oss knappast av vår bristande förmåga att be utan längtar efter att vi ska nå större klarhet och närhet genom att be till Gud vilket kan betyda att relationen stärks, fördjupas och hjälper oss leva med fötterna på jorden. Vi flyr inte bort utan blir ofta mer närvarande när och om bönen blir ett naturligt inslag i våra dagliga vanor.
