För en tid sedan skrev jag till Gotlands Allehanda och till Gotlands tidningar om den bristfälliga gästdialysvården på Gotland. Artikeln publicerades på nätsajten Hela Gotland. Några dagar därefter hade Allehanda en artikel om "Njursjuke Lars kan inte besöka Gotland!" Stor uppmärksamhet vilket gladde mig.
Anledningen var att jag åtskilliga gånger försökt få dialys i Visby men inte lyckats. Det senaste var att Maggan (min fru) och jag gärna skulle ha besökt ön kring den 13 augusti. Vid förfrågan blev det ett ganska bryskt nej. Jaha, så går det. Livet går vidare...
I brevet som damp ned igår fredag erbjöds jag plötsligt dialys i Visby den 8, 10 och 12 augusti. Precis det jag önskat. Det såg äntligen ut som om saker gick min väg. Hurra, tänker säkert någon. Men inte jag. Pensionärer och dialyspatienter sitter inte bara hemma, stirrar i taket eller tittar på TV! Många av oss planerar våra liv, de liv vi har, och bokar in saker. Så nu hade jag planerat läkarbesök och en begravning jag ska ha samt en del annat. Flera saker som inte går att ändra. Ett definitivt nej brukar betyda ett absolut nej. Så beskedet togs på högsta allvar. Därav artikeln till tidningarna.
Efter den publika uppmärksamheten fick jag märkligt nog plats på dialysen! Alltså! Det jag önskat i flera år. Nu måste jag av flera skäl tacka nej. Ödets ironi? Så kändes det absolut. Dialysen hade "plötsligt" fått möjlighet att erbjuda mig dialys. Nog kunde det ha varit möjligt att saken diskuterats per telefon för att se om förfrågan, som helt avvisats tidigare, stod kvar eller kunde ruckas på. Jag suckade några gånger, tog telefonen, ringde och tackade nej...
