Så här på det nya kyrkoåret kan man tillåta sig att frossa i nyårshälsningar. Vid detta årsskifte är det mindre fokus på raketer, smällare och bubbel. Adventstiden är gammal fastetid som förberedelse inför Julens stora firningsämne: inkarnationen. Detta att Gud kommer i köttet, det vill säga blir människa.
Adventstiden kan te sig munter och fylld av fester. Men det är en sammanblandning av alla julavslutningar och evenemang vid terminslutet. Dessutom har ju Luciafirandet blivit en del i kyrkans adventstillvaro. Andra söndagen i Advent handlar texterna om den yttersta tiden. En påminnelse om vår egen dödlighet och om förgänglighet Människorna skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen (som det står i Lukas kap 21. Det är sådana apokalyptiska rädslor som även präglar det parlamentariska läget (som det numera heter) i Sveriges riksdag inför beslut om budget. Vad skall egentligen hända? Vad skall ske? Det enda som förhindrar kaos och fasor verkar ligga i Alliansens händer. Om de hjälper igenom regeringspartiernas budget så kan lugn och julfrid inträda! Då har man naturligtvis glömt att kris även erbjuder nya möjligheter...
Tredje söndagen i Advent tar upp profetiorna om ett annat sakernas tillstånd: Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet, de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld (Jesaja 29). Just dessa profetord kan man tänka på. Efter Överklagandenämndens fällning av en ironisk och ibland skickligt raljant bloggkollega. Om honom hyser de flesta en förutfattad mening. Ryktet kan liksom bli verkligare än den påstådda gärningen...
Må det nya året bära
Ny välsignelse med sig!
Må dig Gud i nåd beskära
Allt hvad nyttigt är för dig!
Så är det då mest fest, eller inte, i advent? Ett Gott Nytt År förväntar vi väl oss ändå?
