På facebook invände någon mot tankarna i mitt förra blogginlägg om gudstjänsten. Tveksamheten formulerades sålunda: Hmmm, gudstjänsten är väl en mötesplats, en fest där alla inbjudna bidrar till "stämningen"? Inte en föreställning som framförs av några aktörer för en publik som passivt tar emot "underhållningen" och sedan applåderar eller kastar tomater? Vart tog delaktigheten vägen?
Att gudstjänsten skulle vara en föreställning lär jag vare sig ha påstått eller antytt. Tanken att gudstjänstdeltagare är passiva får mig i min tur att undra. Duger enbart det deltagande som innebär att man som person blir hörd eller sedd av alla? I en gudstjänst är knappast målet att man ordnar den festliga ”stämningen”. Vad menas egentligen med att alla bidrar till stämningen? Är det ett allmänt vittnesbördsmöte som avses? Betyder det att alla måste säga något med egna ord? Eller att var och en som person ska göra något speciellt utanför liturgins mönster och ram?
I en högmässa finns många uppgifter som ska utföras. Då är det bra att många medverkar. Somliga församlingar löser det genom gudstjänstgrupper. Andra genom att fler olika grupper ansvarar för bestämda uppgifter som t ex värdskap, textläsningar, sånginsatser, förböner med mera. Men alla lär knappast kunna få sådana uppgifter, även om vi säkert kan bli bättre på att öka den typen av delaktighet. Även barnen ska kunna få meningsfulla uppdrag i en gudstjänst!
I min församling finns det särskilda gudstjänster under året då alla går med i processionen. Vid Palmsöndagens intåg i Jerusalem går vi alla runt koromgången med palmblad i våra händer och hosiannasång på våra läppar. Påsknatten följer vi på liknande vis påskljuset.
I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan.
Församlingen bär fram sina gåvor, kollekt och bröd och vin. Gud förvandlar gåvorna till under i världen för rättvisa och rättfärdighet. Bröd och vin blir till Kristi försonande närvaro i nattvarden, i oss, när vi delar gåvorna. Också vi kan i detta möte förvandlas till större Kristuslikhet.
