Kyrkans satsning på reklam och information har vuxit långt
utöver vad man trodde var möjligt. Visserligen var de gamla predikoturerna
dyrbara, men de kompletterades sällan med extra radannonser och än mindre med
kampanjer på annonspelare eller bussar. De gamla informatörerna blev snart
uppgraderade till kommunikatörer vilket nog fungerade mest som en övertalande
definition. Man skulle få intrycket att det handlade om någon slags utbyte när
det i de flesta fall gick ut på att tydligare försöka forma och gestalta den positiva
bild man önskade att människor (den sk allmänheten) skulle ha av kyrkan.
Med stor beundran har jag sett mängder av uppfinningsrika
och ganska festliga annonser och blänkare både i press och på internet.
Kreativiteten är det inget fel på. Eller också är det så att den kreativa förmågan
övergår och därmed går utöver eller vid sidan om vad en kyrka egentligen är och
borde vara.
Det är en svår konst att arbeta för den folkrika kyrkan och
önska att människor skall stanna kvar som medlemmar. Betalande medlemmar i
första hand tycks det. Möjligen i andra hand aktiva deltagare och i tredje hand
möjligen som trons människor. Alla ska med på något sätt och då tycks det räcka
att man behåller de formella banden ett passivt och distanserat medlemskap innebär.
Själv har jag fallit i den gropen där jag samsas med en och
annan kommunikatör och informatör, förtroendevalda och en massa andra anställda. Mina fall har skett många gånger. Och det
utan att vara ledd vid handen av någon med begränsat synsätt. Tio eller femton
skäl att vara medlem i kyrkan har jag formulerat i artiklar där jag lovordat
allt fint och gott kyrkan åstadkommer. Det har gällt allt ifrån stöd åt ensamma
och avsidestagna, till besök på fängelser och häkten, fint ungdomsarbete, olika
verksamheter för alla åldrar. Trots att jag själv inte gjort allt det där. Jag
harförsökt få kyrkan att inhösta beröm för sina många företräden och goda
gärningar (!).
Allt egentligen för att vädja till människor att låta bli
att ta steget ut ur medlemsmatrikeln (kyrkotillhörighetsregistret). Tron och
gudstjänsten har fått vara med i argumentationen, men eftersom människor inte
fylkas kring detta har det blivit styvmoderligt behandlat, lite i skymundan.
Det har slagit mig att det är en ny slags gärningslära när
kyrkan basunerar ut alla sina goda gärningar och fina insatser. Inte för att
gärningarna ska behaga Gud utan för att de ska tillfredsställa människor. Att
göra det goda för att det är ett utflöde av den kärlek från Gud i Kristus man
själv och församlingsgemenskapen fått del av behöver inte sättas på
reklampelare eller visas för världen. Applåderna och uppskattningen kan även om
de ibland är välförtjänta (!) leda bort från evangeliets budskap om frälsning
och befrielse. Det är trots allt inte det goda vi tror att vi gör som är vår
första kallelse utan att älska Gud först och främst och därefter människor lika
mycket som vi älskar oss själva. Hur var det med förträffligheten och att stå i
gathörnen för att människor skulle se…?
Det är inte det vi gör som leder människor rätt i livet utan
det Kristus har gjort och gör för oss!
