Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.
Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.
Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.
Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.
Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.
Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.
Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.
Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.
Pie Jesu Domine
Dona eis requiem
