Tre gånger har man undersökt min ådror i armen. Där opererade man ihop en ven och en artär alldeles bredvid pulsådern. På handleden. Men resultatet har blivit klent. Denna fistel ska se till att en ven och en artär växer till så de får ansenlig storlek och blir lätta att sticka i. Så man får tillräckligt tryck på dialysblodet. Men mina ådror har en egen vilja. De tar det lugnt. Så lugnt att man redan en gång fått ballongspränga ingången till det sammanfogade kärlet.
I förra veckan smetade jag på bedövning. Men då ville man inte sticka. Ådrorna bedömdes vara för klena. Om en stund ska man göra ett nytt försök utifrån tanken att ådrorna ska skärpa sig om man börjar punktera dem med dialysnålar. Innan dess ska jag gå de få kilometrarna ner till sjukhuset. Så att bedövningskrämen hinner värka. Nej, verka ska det stå.
Inte längtar jag efter dagens övning. Men ser det som en lärande erfarenhet. Fasar för att komma hem igen med en blå arm med många stickhål, som en schweitzerost. Nej, nu kan jag inte dra ut på det längre. Dags att gå.
