Kristen Opinion är en spännande och intressant nättidning med de duktiga skribenterna Annika Borg och Johanna Andersson. Deras artiklar om Strängnäs stifts resa till Israel och Palestina tillhör dock inte de bättre och de andas en upprördhet över en enkönad, ensidig och politisk resa.
Det finns tre prostar i Strängnäs stift som är kvinnor. Två av dem var med på resan. Ska prostarna vägas på våg finns det en rejäl manlig övervikt. Detta kan man åtgärda, men helst av andra skäl än för att se till att ressällskapet ska vara mera balanserat.
Frågan är om det finns rimlig anledning att jämföra den israeliska politiken med apartheid. Man kan snart se likheten med det sydafrikanska apartheidprojektet med hemländer och de särskilda passlagarna, med tvångsförflyttningar och skillnad i medborgerliga rättigheter och de groteskt olika livsvillkoren t ex i fråga om arbete, hälsa och skola.
Att någon sorterat in denna påtagliga överensstämmelse som en retorisk nyantisemitism spelar det någon roll? Tänker sig Kristen Opinion att man därför borde tiga? I Kairosdokumentet, skrivet av kristna palestinier, får man nog läsa in sina förutfattade meningar om man där ska lyckas hitta någon jämförelse mellan Israels politik och förintelsen. Har Kristen Opinion verkligen läst?
Eftersom många andra inte har läst dokumentet återger jag här beskrivningen av hur man har det. Så här beskriver Kairosdokumentet situationen:
1.1.2 Verkligheten är att de israeliska bosättningarna rövar vårt land i Guds namn och i styrkans namn. De kontrollerar våra naturresurser, och berövar hundratusentals palestinier vattnen och odlingsmarkerna och har blivit ett hinder för varje politisk lösning.
1.1.3 Det är förödmjukelsen vid de militära spärrarna som vi oavbrutet är utsatta för i vårt dagliga liv, när vi beger oss till våra arbeten, våra skolor eller våra sjukhus.
1.1.4 Det är skiljandet mellan individer av samma familj, som gör själva familjelivet omöjligt för tusentals palestinier, särskilt i familjer där endast en av makarna bär israeliskt identitetskort.
1.1.5 Själva den religiösa friheten att nå till de heliga platserna har blivit begränsad under föregivande av säkerhetsskäl. Jerusalems heliga platser är förbjudna för många kristna och muslimer från Västbanken och Gaza till och med under högtiderna. En del av våra arabiska präster är dessutom vanligen hindrade att komma in i Jerusalem.
1.1.6 Flyktingarna är en del av vår verklighet. De flesta av dem lever fortfarande i lägren under svåra förhållanden som inte är människovärdiga. Dessa, som har rätt att återvända, väntar fortfarande på sitt återvändande, generation efter generation. Vad kommer att bli resultatet för dem?
1.1.7 De tusentals fångarna i de israeliska fängelserna är också en del av vår verklighet. Israelerna sätter världen i rörelse för att få fri en enda fånge. När skall dessa tusentals palestinska fångar instängda i de israeliska fängelserna bli fria?
1.1.8 Jerusalem är vår verklighets hjärta, och samtidigt en fredssymbol och ett kontroversens tecken. Sedan skiljemuren delar de palestinska områdena fortsätter tömningen av staden på dess palestinska kristna och muslimska invånare. De berövas sina identitetskort, dvs. sin rätt att förbli i Jerusalem, och deras hus rivs eller konfiskeras. Jerusalem, fredsmäklandets stad, har blivit söndringens och fördrivningens stad, och därigenom en orsak till strid i ställer för fred.
En bild från grinden till Tent of Nations
Det ställe där man kort diskuterar brotten mot judarna före och under andra världskriget lyder:
2.3.2 Vår existens som kristna och muslimska palestinier i detta land är inte en tillfällighet. Den har rötter som är djupt rotade och förbundna genom historia och geografi med detta land, liksom varje folk är förbundet med sitt land där det lever idag. En oförrätt drabbade vår rätt när vi tvingades emigrera. Väst ville kompensera det som man begått mot judarnas rätt i Europas länder, men kompensationen sattes på vår räkning och drabbade vårt land. När man försökte rätta till ett förtryck åstadkom man ett nytt förtryck.
Kristen Opinion fortsätter: Självmordsbombare, raketbeskjutningar mot Israel och hoten om utplåning av staten Israel är problem man får förmoda att de kyrkliga ledarna inte kommer att få insyn i på resan. På ett sätt har Kristen Opinion rätt – vi fick inte höra mycket om det. Men besöker man i studiesyfte Betlehem och Västbanken är man inte någon israelisk favoritgäst som man vill dela sina vedermödor med. Inte heller de judiska föreläsarna valde att lyfta hoten mot israel – väl medvetna om att vi vad gäller de perspektiven är välinformerade via allmänna media. Sämre är det ställt med reportage om villkoren bland palestinierna i Israel och på Västbanken.
Kristen Opinion skriver i ett senare inlägg följande: KRISTEN OPINION följer med intresse delegationen från Strängnäs´ stift på resa i det heliga landet på twitter. Nu är det här ingen unik resa, är det viktigt att påpeka. Det kunde varit ett annat stift och andra personer från Svenska kyrkan. Fokus hade varit lika ensidigt, politiskt och kontaktmässigt sett. Och fokus är inte på judisk-kristen dialog eller på att lyssna till många olika sidor i en konflikt där människor drabbas hårt och våldet slår skoningslöst, om vi säger så.
Ensidigt politiskt och kontaktmässigt beskrivs Strängnäs stifts resa, vilket är onödiga slängar från Kristen Opinion. Som säger sig veta hur situationen är genom att en av skribenterna varit mycket på plats. Då måste man väl också veta hur olämpligt besöken på och kontakterna med Västbanken betraktas av staten Israel?!
Besöket var naturligtvis lika politisk som varje resa till ett annat land och en annan kyrka är. Men vi hade inga politiska kontakter vare sig på den ena eller andra sidan. Så det politiska ligger nog mest i betraktarens öga.
En fotbollsplan som bekostats av Sverige och andra finns på Olivberget. Här är skylten...
Vari ligger ensidigheten? Att vi besökte Evangelical Lutheran Church of Jordan and the Holy Land och vid flera tillfällen lyssnade till och samtalade med biskop Munib Younan? Han är dessutom ordförande för Lutherska Världsförbundet och den kyrka han är biskop i välkomnades alldeles i dagarna som medlem i Kyrkornas Världsråd. Vi samtalade även med expatriarken (den katolske ärkebiskopen emeritus) i Jerusalem, Michel Sabbah. Vi lyssnade till Deborah Weissman, ordförande för the International Council of Christians and Jews såväl som till Håkan Bengtsson, föreståndare på Svenska Teologiska Institutet och guidades bland andra av Tina Blomquist, exeget och arkeolog. Några av oss besökte Lutherska Världsförbundet i Jerusalem och Augusta Victoriasjukhuset, bara deras trägna arbete vore värt en längre artikel.
Kommen så här långt inser jag att redan intagna ståndpunkter är kraftfulla och att jag därför knappast lär övertyga Kristen Opinion. En sak är säker – ingen kommer att kunna få mig omvänd till övertygelsen att det är försvarligt att behandla oskyldiga människor som mindre värda bara för att de tillhör ett bestämt folk, som andra klassens människor som det är rätt att förtrycka och förfölja. Att det sker tvivlar inte många på, särskilt inte FN som oupphörligt fördömer övergreppen, de illegala bosättningar och annat som regelbundet sker. De följeslagarprogram som finns, t ex EAPPI, för att underlätta för utsatta palestinier är inte på låtsas - de behövs för att villkoren är förfärliga.
Raketattacker från Gaza och självmordsbombningar som tar oskyldigas liv i Israel är förfärliga brott som ska bekämpas. Men att det förekommer ursäktar inte på något sätt den politik som i decennier drabbat miljoner palestinier. Ett brott rättfärdigar inte ett annat!
Bilder från resan kan man se hos Lars Ekblad, Text & Bild, Pilgrimresa till det Heliga Landet
