Att säga det man inte känner igen
Dagen när min och en kollegas Brännpunktsartikel publiceras i Svenska Dagbladet ringer många. Många med uppmuntran. Nu vaknar medierna till. Åtskilliga journalister vill höra mera. När jag nu på morgonen läser vad som skrivits inser jag hur svårt det är att hålla sig till ämnet, till saken: att Svenska kyrkan behöver se över hur man värderar kompetens, erfarenhet och kunskap när man rekryterar. Citaten som nu ligger i min mun låter snorkiga, självtillräckliga och överlägsna. I det känner jag inte igen mig själv.
Men när det som i Nerikes Allehanda uppträder flera sakfel i den korta artikeln idag blir det begripligt att även de egna orden inte alltid blir vad de var. Journalister gör vad de ska, de komprimerar och fogar samman riktiga citat med egna sammanfattningar av ursprungsartikelns text. Och där någon stans blir intrycket ett annat.
Och fel blir det. I texten kallas en av oss som heter Lars för Mats, där ska jag ha sagt något om Gotlands stift (tro det den som kan). Orden tycks anfrätta av en djup bitterhet som jag inte känner och av en nedvärdering av den som blir domprost - en värdering som jag inte har.
I veckan hörde jag berättas om vad en journalist sa som en dag själv fick känna på trycket av många intervjuer: jag har sagt det de skriver men jag kan inte känna igen mig...
Andra bloggar om: Svenska dagbladet, Nerikes Allehanda, Domprost, Rekrytering.
