Min kropp beter sig som en 68:a. Ganska bra för en 75-åring? Nej, eftersom den 68:a som avses är åren kring 1968 då främst ungdomar ägnade sig åt protest, ifrågasättande och demonstration. Min kropp revolterar ständigt och gör uppror. Situationen blir odräglig när kroppen vill leva sitt liv, och jag mitt. Min arma lekamen drar på sig diagnoser och annat dylikt som jag ilsket försöker avstå ifrån.
Just igår hade den, för vilken gång i ordningen, lyckats bli röd som efter en dos överexponering av sol. Men det var förstås inte solen utan en ilsken rosfeber. Kroppen anser att den varnat i flera dagar med magbesvär och ovälkommen gasbildning. Tror det, ja. Själv har jag haft svårt att tolka och förstå signalerna, för tillfället talar vi helt olika språk, min lilla kropp och jag. Lilla stämmer om jag tänker efter inte alls, kroppen är ganska betydande både i omfång och volym. Voluminös, sa man förr. Detta trots stor viktnedgång för några år sedan under en lång sjukhusvistelse.
Nyligen hördes ur radioapparaten insikter om att huden och magen är ömsesidigt beroende av varandra. Aj då, tänkte jag, som flera gånger om året måste plåga kroppen med besök på hudkliniken där de skär, skrapar och fryser bort ovälkomna aliens som önskar bosätta sig utanpå mig. Då jämrar sig kroppen och vill inte vara med. Det är bra för dig, hävdar jag emfatiskt (eller som det också heter: eftertryckligt).
Man kan inte säga annat än att min kropp får en hel del tillsyn och vård, trots våra små skärmytslingar. När jag försöker få kroppen att förstå den kärlek och omsorg den fått öst över sig säger den ingenting. Det finns förstås dokumentation. Min sjukhusjournal är efter många års bruk av den allmänna sjukvården mer omfattande än Luthers samlade verk och säkert tjockare än Nationalencyklopedin i bokform.
