Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.
