I år är det andra sommaren i rad som jag linkar. Förra året berodde det på en olycklig landning vid ett enkelt litet hopp vid floden Potomac utanför Washington. Jag stupade som en klubbad oxe och fick en stukning som gjorde förflyttning till en plåga. Vid hemresan var det förfärligt att byta plan i Köpenhamn och ta sig från en terminal till en annan.
Hela året har det haltats och hasats med en fot och ett ben som vare sig orkat eller velat. Nu började det hela ordna upp sig. Då fick jag för mig att hoppa över ett staket. Så där som man gjorde i sin ungdom. Numera går det inte så lätt. Jag kom upp på staketet. Och fastnade där. Fick liksom knycka mig över till andra sidan. Under natten blånade höften och lårmuskeln. Värken satte in. Jag kunde inte ligga still i någon enda position. Så enkelt blev jag nattvandrare. Eller natthasare som släpade runt på ett ben och en höft som fick mig att pusta och pysa.
Dagen efter skulle det firas födelsedag hos en granne. Så istället för att gå, vilket var omöjligt, lyckades jag cykla. På hemvägen kände jag lättnad över att det fanns hjälpmedel som gjorde det enkelt att förflytta sig. Här bör jag påpeka att det var ett alldeles nyktert kalas. När jag skulle svinga mig av cykeln vid hemkomsten fastnade benet på en cykelkorg som plötsligt uppenbarade sig på cykeln. Jag hade nämligen lånat livskamratens hoj.
En dykning rakt ner i gräsmattan, som tack och lov var någorlunda mjuk och gräsbevuxen, fick mig att undra hur jag hamnade där. Fort gick det och mörbultad blev jag med nya blessyrer på knä och ben.
Så nu linkar jag igen, som vore denna sommar den förra. Tänk att det ska vara så svårt att bete sig lite värdigt och återhållet stiligt. Stakethoppning och cykelkorgssparkning ska jag åtminstone avstå ifrån. Ett tag.
Jag gnolar inte på Sommaren är kort... Sommaren är fortfarande lång och det kommer säkert nya möjligheter att bete sig. Man kan i alla fall hävda att jag har varit i farten. Att jag har varit med. Och har fått konkret erfarenhet. Så sjungs det på något är det: Det gör ont... Tro mig. Det gör det. Man får sådant av att falla där man inte bör. Så det tänker jag låta bli. Om jag kan!
