Handen på hjärtat - håll tummarna!

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara henna är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att gå upp i limningen. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!