Lördagens temakväll om Barnatro i Sveriges Television visade den omskakande dokumentärfilmen Jesus Camp från 2006 av Heidi Ewing och Rachel Grady. Filmen var nominerad till en Oscar men vinnaren i dokumentärkategorin blev Davis Guggenheim och Al Gores film En obekväm sanning.

Den del av den kristna högern som hör hemma i de mest extrema evangelikala kristna grupperna drillar sina barn på ett sommarläger i denna film. The kids on fire-retreat i North Dakota samlar varje sommar barnen som brinner. Lägerledare är grundaren av Kids in Ministry International (http://kidsinministry.com/) Becky Fischer. Hon och hennes rörelse tror på barnens betydelsefulla roll för den sista stora väckelsen och Jesu återkomst.

Vi möter flera märkliga barnprofiler. Till exempel Levi, den 12-årige predikanten, som får uppmuntran i sin vuxenimiterade predikostil. Han är redan skicklig och kan både fängsla åhörare och övertyga dem. Likt vuxna ständigt vandrande predikanter härmar och utstrålar Levi deras nervösa kraft. 12-åringen driver hem sina poänger med eftertryck.

Barnen impregneras med vuxnas föreställningar. Det är hjärtskärande att se de små våndas över tillståndet i det egna landet i frågor de knappast vet något om. Men inlärning via imitation är en stark kraft. Mantrat sitter där och tårarna stiger i barnens ögon, små nävar knyts i förtvivlan och bönekamp.

I filmen finns alltså barn som gråter hejdlöst över landets synder och där talas i tungor i ganska uppjagade och intensiva möten. De som leder lägret verkade själva nöjda med filmen efter premiären. Anledningen är förmodligen att den inte innehåller pekpinnar eller övertydliga avståndstaganden.

Filmarna berättar inte en historia utan de kliver in i lägrets liv. De genomför ett slags försiktig deltagande observation. I ett ganska planlöst myller händer olika saker på lägret. Barnen står på ett naturligt sätt i centrum och deras övertygelser, som varit i säck innan de kom i påse, återges på ett trovärdigt sätt i baracker, i möten och i undervisning.

Filmen väcker avsky. Det som sker skulle de flesta av oss beskriva som andliga övergrepp, andliga våldtäkter. Inte för att ett religiöst budskap överförs till barn. Det är metoderna som upprör, pedagogiken som trummar in utan att öppna för resonemang, eftertanke och samtal. Risken är att alla troende människor nu buntas ihop med fanatiker och extremister.

Sveriges Television har att i sitt Public Service uppdrag att behålla balansen. Det var helt rätt att visa Jesus Camp. Men inför det avskyvärda och udda är det extra viktigt med kunnig och tillbörlig introduktion, med informativa fakta och analys. För den som vill läsa mer om filmen http://www.imdb.com
kan hitta det hos IMDb. Sök efter Jesus Camp.

Den reguljära tåliga och balanserade kristna fostran, den barnatro som får växa mer på barnens villkor, fick som så ofta förr inte plats. Det avskyvärda, omskakande och udda gick före.

Andra bloggar om: Jesus Camp, Religion

På torsdagkvällen hann veckans slit i kapp. Då infann sig
tröttheten och orken började sina. Kvällen tillbringades i
halvdvala framför det beroendeframkallande flimmer vi
kallar TV. Detta ändrades den dag kyrkokörens rekrytering
lyckades.

Kvar fanns torsdagsutmattningen. Muttrande lämnade den
trötte sitt hem strax efter sju på kvällen för att bege sig
till församlingshemmet. Efter körövningen, en kvart i tio,
återvände en gnolande och visslande person till sitt hem
och då oftast, till familjens ohöljda förtjusning, på ett
strålande humör.

Två timmars koncentration på fjärdedelar och frasering
förde bort från alla möjliga bekymmer. Glädjen över att
låta tillsammans med andra födde ett djupt välbefinnande
fastän den egna stämman ibland var mer än lovligt klen.

Sången lyfte ur djupa förråd fram uppbyggliga känslor och
ny kraft. Och nog verkade det som om luften när den lämnade
lungorna tog med sig en och annan orostanke. Andas ut: Bort
allt vad oro är…

Det är ingen tillfällighet att gudstjänsten tiderna igenom
dominerats av sång. Kyrkorna är byggda som himmelska
klanglådor med paradisvalv, avpassade för att ge utrymme
för lovsången.

Gudstjänstens många talade ord visar på utvecklingen i
rationell riktning. Koncentrationen på predikan har nog
begränsat andra sätt att uttrycka evangeliet.

När förnyelse går ut över världen från klostret Taizé bärs
den framför allt av sång. I den enkla och upprepade
stämsången finner ungdomar vägen tillbaka in i det heliga,
till mötet med Gud.

Men i den alldeles vanliga gudstjänsten kan samma sak
hända. När kör och församling varje söndag brister
ut i sång är det som om en dörr öppnas på glänt.
Och somliga dagar slås den upp på vid gavel: I himmelen,
i himmelen...sjunger vi med med lika mycket igenkänning
som längtan i våra röster. /återbruk av kåseri/

Andra bloggar om: Körsång

Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att öfvergifva oss, när lyckan hotfullt går i moln; de gifva bekräftelse åt människornas aftal, och utan dem kunna inga svåra domar fällas. Konster och vetenskaper, hvilkas nytta ingen tanke förmår uppräkna, äga sitt bestånd i och genom böckerna.

Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas. då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta såväl de ting, som äro, som de, som icke äro…
(Ur Philobiblon eller om kärleken till böcker av Richard de Bury, Sthlm 1922)