Religoner på nätet

I Edinburgh hamnade jag på ett "postgraduate" seminarium på Edinburgh School of Divinity. Engelska Bibelsällskapet var där och presenterade Enter the Pitch, en tävling om ett manus till en kortfilm om något ur Bibeln. Man frågar:
Do you have what it takes to delve into the Bible?
Can you come up with a fresh and stunning short
film concept, and then pitch your idea in three
minutes to a panel of film industry judges?

Eftersom seminariet också berörde religion på nätet hamnade vi snart hos den nyuppfunna Jedi-religionen som vuxit fram ur filmserien om Starwars. Om någon blir nyfiken och vill veta lite mer kan man t ex hälsa på the Jedi Church på nätet. Eller besöka the Temple of the Jedi Order.

Många har naturligtvis hört talas om Church of the Flying Spaghetti Monster? Ett försök att med humor kritisera viljan och förmågan människor har att tro på nästan vad som helst.

Allt på nätet är inte bara skoj och påhitt. Även seriös forskning har börjat om relationen mellan internet och religion. Och om tro på nätet i dubbel bemärkelse. Några länkar hittar man t ex här.

Letar man en liten stund med hjälp av sökmotorer öppnar sig en spännande religionernas värld. The surf is up!

Teologi och kyrka i samverkan

Högskoleverkets kritik av teologin som avnämarkurser (så hette det förr) kommenteras i dag i UNT av Mikael Stenmark, Teologiska fakultetens dekanus. För att ge den överdrivna kritiken rimliga proportioner berättar han att: Kurser för att öka anställningsbarheten hos våra studenter är också ett nytt och ganska begränsat fenomen. Teologiska fakulteten i Uppsala ger ungefär 200 kurser, fem av dessa är yrkesrelaterade kurser. Tre av dessa fem genomförs i samarbete med Svenska kyrkan och två i samarbete med skolan. Vår förhoppning är dock att denna typ av samarbete ska kunna utökas till andra grupper i framtiden: imamer, rabbiner, katolska och ortodoxa präster, journalister, socialarbetare, poliser, politiker, osv. Vi vill absolut försöka tillgodose arbetsmarknadens behov på denna punkt.

Det var inte värre. Och det är alldeles rimligt och klokt tänkt och sagt av Stenmark!

Kring sådant blåser man upp till kritkerstorm om konfessionalism och orimlig samverkan med kyrkor och trossamfund. Märkligt land vi lever i. Här kan man ha samverkan med många aktörer och utbilda till de mesta. Vi har gymnasier för hockeyspelare, skidåkare, simmare. Och man kan ha högre utbildning som gynnar sådana förmågor och egenskaper. Men handlar det om kyrka och präster får det inte längre vara så. Ändå är det osannolikt många som funnit stor likhet mellan idrott och sport å ena sidan och tro och religion å den andra.

Nej, jag vidhåller - det är dags att kyrkan skaffar sig eget universitet! Så kan det samverka med universiteten och utbildningar i Harvard, Cambridge, Oxford, Göttingen, Frankfurt etc.

Inkonsekvent religionskritik

Som mentala och politiska renhållningsarbetare verkar humanisterna. I soporna som obrukbar ska religionen. Se till exempel deras numera välkända artikel i DN. De skrev bl a: I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organ­donation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.

Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.

Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.

Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.

Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.

Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.

En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?

Ge islam partipolitikens gåva

Sverige har blivit ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Religioner och trosövertygelser som inte tidigare varit så starka har vuxit i betydelse. Dessa religioner har blivit aktiva som aktörer i det svenska samhället. Tydligast är det främst i fråga om våra muslimska vänner. Nu när man utrett en svensk imamutbildning som ett led att öka integration och minska utanförskap vore det på sin plats att ta ett annat och än mer avgörande steg.

Det är mycket osäkert var denna nya kraft befinner sig ideologiskt och politiskt i förhållande till det övriga samhället. Islam i Sverige har stora likheter med folkkyrkan. Det finns en stor grupp icke utövande muslimer och en kärna av gudstjänstdeltagare. Det är viktigt att även islamtillhöriga men passiva får inflytande över sin religion. Den kan då formas enligt beprövad modell så att inte bara en religiös elit bestämmer.

För att garantera den demokratiska bredden i denna mycket viktiga religion borde de politiska partierna bli den grund på vilken man utser sina ledande organ - alltifrån lokala moskéer till riksförbund. Man har den folkliga bredden och kan därför tillhandahålla lämpliga kandidater.
Även formen för att utse sina kandidater kan då reformeras. Allmänna val bland dem som tillhör islam, förslagsvis vart fjärde år, kan då bli den metod genom vilken man säkrar demokrati och jämlikhet.

Dessutom kan man då få en samstämmighet med det man beslutar om i riksdagen och det islam i Sverige vill hävda. Det gynnar harmoni och samstämmighet. Särskilt som även islam får bidrag och stöd från det svenska samhället. Partierna blir då en garant för att islams resurser och samhällsstödet används på ett för alla muslimer gynnsamt sätt.

I ett sekulärt samhälle behandlas alla religioner lika, åtminstone i princip. Därför bör islam få åtnjuta samma demokratiska bredd som endast och enbart den partipolitiska strukturen och engagemanget sägs garantera. Låt islam få det som Svenska kyrkan har det! Ty, inte vågar väl de religiöst neutrala partierna äntligen fullborda bodelningen som kyrka -statbesluten syftade till och släppa kyrkan fri?

En matmässa

Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.

Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.

Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."

Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.

Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.

Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?

Tolerans, politik och religion

I ett debattinlägg i tidningen Dagen skriver Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och Rolf Åbjörnsson, advokat (båda tillhöriga Claphaminstitutet) skriver om tolerans och intolerans. De smenar att: Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen. Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte dem som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv.

Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.

Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.

Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.

Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.

Bra rutet, Alf!

Alf Svensson, den förre partiledaren för kristdemokraterna, tycker i en debattartikel i Svenska dagbladet att det nu får vara nog med dumheter. Anledningen är att en rektor i Småland har hindrat en skolavslutning i kyrkan.

Skolverket är tvehågset. Möjligen kan man ha skolavslutningar i kyrkor. Så här skriver man från verkets sida: Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning. Gudstjänst eller religiös andakt är sådana sammankomster som faller under denna bestämmelse. Verksamheten i den offentliga skolan får inte utformas så att eleverna utsätts för påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning.

Om målet för skolavslutningarna vore att göra elever till aktiva kristna har man helt misslyckats. I så fall vore ju landet fullt av troende vid det här laget. Istället är Sverige ett av världens mest religionspassiva och sekulariserade länder. En gudstjänst har inslag av bön och förkunnelse - det tillhör den kristna religionen. Att vara med vid ett sådant tillfälle innebär inte att man som elev utsätts för "påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning". När man tror att elever måste skyddas från att höra en präst be i församlingens kyrka tillmäter man själva den delen av skolavslutningen en oerhörd betydelse. Tänka sig!

Alf Svensson kan avfyra verbala haranger med must och kraft. Han skriver: Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?
I svettdunstande idrottshallar eller i urtrista och stämningsbefriade lokaliteter ska terminsavslutningar tydligen ske. Och föräldrar och allmänhet har fått sig itutat att ”tiga är bäst till lags”.

Bra rutet, Alf!

Dålig religion...och bra

Finns det god religion och dålig religion? Säkert. Avarter och sekter kan spinna loss och fara vilse. Det religionen gör är att den erbjuder ett sätt att leva, en praktik. I den ingår ett utövat andligt liv. Vi tar emot mönsterberättelser ur Bibeln där kärlek och mednmänsklighet, vilja till att leva sig in i andras situation och barmhärtighet närs. Vi får bilder för förlåtelse, samhörighet och gemenskap, för nåd och försoning. Och vi får insikter om att vi är älskade!

Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!

Andlighet eller religion

I den akademiska världen har barns andlighet blivit ett alltmer laddat forskningsområde. Man kan säga att det pågår en debatt inte olik den om hönan och ägget - men nu om andlighet och religion. Är andlighet en disposition hos människan eller är människan religiös till sin natur och utvecklar därefter olika former av andlighet?

Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.

Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!

Ckokladjesus i guld

Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.

Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.

Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.

Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.

Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)

Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.

Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!

Avstå vigselrätten, skriver biskopen

Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.

Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.

De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.

Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.

Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.

Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!

Exotism är grunden för Halal TV

Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.

Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.

Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?

Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!

Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.

Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.

För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.

När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.

Till sist: Hur står det till med ­landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?

Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.

Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.

I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.

Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...

Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.

INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.

Religionsfobin spänner musklerna

Rektorsdebatten i Lund har efterdyningar. Efter alla möjliga inlägg i olika riktningar summerar medarbetaren på Sydsvenskans kulturredaktion Andreas Ekström diskussionen i ett inlägg om Kristofoberna och religionen. Elisabeth Gerle svarade den 28/10 i Sydsvenskan.

I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.

Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.

Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.

I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.

Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.

Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.

Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.

Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...

Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...

Socialdemokrater som gillar religion

Politik och religion är ett högoddsämne. Det händer också märkliga saker i gränslandet. Brygubben lyfte häromdagen fram följande nyhet: Håkan Julhlot återvänder till Svenska Kyrkan. För tidningen Östran berättar han om varför han bestämt sig för att efter 25 år bli medlem i Svenska Kyrkan igen.

I tidningen säger han bland annat så här: - Hjärtlösheten breder verkligen ut sig i samhället. Folkrörelsen är död. Politikerna sitter i utdragna diskussionsmöten och väldigt lite leder till en främjad solidaritet. Kyrkan har tagit över den rollen. Och jag talar inte bara om kristendomen nu, församlingar rent generellt för människor samman.

Som vanligt är tidningen Dagen uppmärksamt vaken och fångar upp ytterligare en öppning bland Socialdemokraterna för den religiösa världens rikedom. Man skriver om Jan Eliasson som tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström leder det internationella rådslagsarbete som i dagarna lämnar sin sista delrapport: "Vårda värderingar - politik och religion".

Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.

-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.

Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.

Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.

Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.

Likt en Moses...en vem då?

Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.

Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?

Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.

Det är något i luften - religionen är borta!

Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...

Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.

Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?

Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!

Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?

Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?

Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.

Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.

En ny och from sport för OS

Förslag till en ny idrottsgren (from) som kunde passa att introducera vid OS i Peking där kyrkornas gudstjänster drar otroligt mycket folk: kyrkogång!

Är man korkad eller är man?

Tidningen Dagen ger uppmärksamhet åt en undersökning som menar att de som är religiösa är mindre intelligenta än andra. Rubriken fångar verkligen: Ny undersökning visar: Religiösa inte lika smarta. När man läser sådant tar man sig för pannan. Huvudvärken startar ju direkt. Hur fåniga undersökningar kan man slänga ut sina pengar på? Är struntforskning ett tecken på intelligens, eller?

Dagen skriver: Är det de dummaste som tror på Gud? Den frågan ställs i den första världsomspännande undersökningen av sambandet mellan ett lands intelligenskvot och antalet människor som säger att de tror på Gud, skriver den danska tidningen Kristeligt Dagblad. Och svaret är entydigt: Ja, de mest religiösa länderna är också de dummaste - och omvänt. Det är bland andra den brittiske professorn Richard Lynn från University of Ulster och den danske intelligensprofessorn Helmuth Nyborg, som står bakom undersökningen.

Men det finns andra som tycker detta är dumheter och nonsens Dagen igen: 137 länder ingår i forskningen, där man mätt länders intelligens med hjälp av IQ-test. Forskningsresultatet visar en stor skillnad mellan i- och u-länders intelligenskvot, där i-ländernas är betydligt högre. David Martin anser att man inte kan tillämpa samma test på olika kulturer eftersom i-länderna är vana vid en viss typ av tester. - Kom igen! Det här är ett stycke skrattretande nonsens. De här forskarna skulle behöva IQ-testa sig själva, säger han.- Jag tror helt enkelt att Helmut Nyborg ville ha publicitet. Och han har fått det, på ett billigt sätt. Jag antar att han måste vara religiös, eftersom han är så korkad.

Men vid närmare eftertanke. Ingen av oss religiösa behöver ju vara så intelligent som de som saknar religion. Religionen ger mig så mycket medmänskligt stöd. Det jag inte klarar själv kan jag ju få hjälp med. Och det är väl på ett sätt förslöande men slösande rikt och bra samtidigt. Dessutom räknar jag med bistånd från Vår Herre och det kanske är dumt.

Forskarna har ju faktiskt Bibelstöd när jag tänker efter: Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Matteusevangeliet 11:25

Så då får de väl hålla på och forska bäst de vill.

Ordna gästabud så kommer änglar

I de kristnas heliga skrift står
att den som visar gästfrihet
kan ha haft änglar som gäster
Vilket bättre sätt kan då finnas
om man vill locka fram det änglalika
än att ordna gästabud?

Om Gudstrons människor, böckernas folk,
överallt behandlade varandra som möjliga änglar,
som budbärare från Gud om fred,
försoning och mänskligt värde
Då skulle nog lovsången från himlen
höras av många, många fler
till och med här i våra
sekulariserade städer

Dialog hör samman med engelska
Frågar man om någon finns på plats
så överlämnar sig var och en sig som gåva
åt de andra, till gemenskapen:
Present, ropar de den ene efter den andre
Vi borde presentera oss för varandra
vara gåvor, lite uppsluppet änglalika
för varandra

All dialog löper risker
Orden tycks ägda av dem med vana
att lägga ut texten
Det kan vara enklare att tala själv
än att höra vad andra säger
Vi talar ofta och länge
lägger ut texten - så länge jag har ordet
(makten, intiativet) styr jag vad som sägs
Istället för att samtala och lyssna
Se där en risk: monologens fara
ett enahanda talande

Dialog kan vara ett nära delande
som ett spädbarn förnöjsamt
ler mot sin mor - det är dia log

Dialog är två och flera
som delar
de delar ord, tid, stund och liv
med varandra
Ord som blandas blir till nya harmonier
nya ackord, ny musik
nya meningar och nya insikter

Några rader ur en dikt av Bengt Erik Hedin

Jag är en människa
En människa
som ni är människor
Jag lever här
jag lever här med er

Här med er är jag en människa
Här med er
blir jag en människa
Tillsammans
är vi, blir vi
människor

Det är viktigt
att ni verkligen förstår mig
Det är viktigt
att vi verkligen förstår

Ett gott råd är att bilda interreligiösa råd,
kulturella och religiösa råd...
Ett bättre råd kan väl ingen få?

Integration och religion

Nyligen hemkomen från ett besök i Frankfurt am Main (med smeknamnet Mainhattan för sina skyskrapor och sina bankpalats). I Frankfurt har en liten delegation från Örebro studerat mångkultur och dialog.

Staden är särskilt lämplig eftersom man där redan på 60-talet hade en stor våg av gästarbetare (gastarbeiter). Och sedan har det bara fortsatt med invandringen och det mångkultuella har utvecklats. Många av dem som kom från Turkiet reste inte hem som man först trodde och tänkte. Ja så tänkte även gästarbetarna. De har blev kvar och dessa tidiga invandrare utgör nu en viktig och växande del av samhället. Ett gott tecken är viljan att mötas över religionsgränserna för att medverka till att samhället blir välfungerande och tolerant! Så finns det ett pågående samtal mellan kvinnor från de tre religionerna kristendom, islam och judendom!

Även kulturellt och medialt är muslimerna närvarande till exempel genom en egen turkisk tidning: Zaman. Todays Zaman är den engelskspråkiga versionen. De publicerar också magasinet Zukunft.

Staden har en avdelning för mångkultur och integration, AMKA - Amt für multikulturelle Angelegenheiten. Man arbetar med en egen modell för kontakt och dialog som varit framgångsrik. Och det behövs nog eftersom en fjärdedel av befolkningen är utländska medborgare och cirka 40 % har utländsk bakgrund. Att det inte enbart är problemfritt förstår man av de diskussioner som ett planerat moskébygge nyligen förorsakade.

Påtagligt är den större betydelse man tillmäter religionerna i och för integrationen. Åtskilliga institutioner är delaktiga i sådana projekt. Ta bara den internationellt välkända Quandtstiftelsens arbete med en trialog mellan de Abrahamitiska religionerna just för att öka förståelse och förebygga motsätttningar och konfrontation. Vi har mycket att lära!