Att läsa och skriva - en fråga om andlighet

Vid Barnrättsakademins konferens om Barns rätt till andlighet den 9/12 hade jag en liten presentation med ett kyrkligt perspektiv på barnens rätt. Föredraget finns att ladda ner från hemsidan. Här min inledning:

LeClézio berättade i sin nyligen hållna Nobelföreläsning (återgiven i Svenska Dagbladet) om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på
floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en
bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok
och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid
omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta
sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det
våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i
skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på
golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar
som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som
jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år
skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han
påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna
problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern
och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga
rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad andliga
frågor. Det handlar om förutsättningar för ett gott liv även i inre
mening.

Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som
uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där finns ett nytt
medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig, samtidigt som
han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än
det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags
enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Det gäller andliga frågor eftersom kampen mot svälten och
alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar
för det kollektiva allmänmänskliga, för samhörighet och gemenskap.
Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin
egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och
Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho
anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av
törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en
människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant
för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen
Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan
flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli
påtagligt närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett
barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir
till människa, det vi kallar inkarnation. Konkret lägger sig Gud, den
upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början
fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och
barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas snart att dela villkor med
världens alla flyktingar...
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Här (från Dagen) några fler röster om barns rätt till andlighet!

Barns andlighet

Jesus, barnavännen, ställde barnen i gemenskapens mitt. I dem såg han mer, han såg öppenhet för det andliga och för det gudomliga. Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."

Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Dålig religion...och bra

Finns det god religion och dålig religion? Säkert. Avarter och sekter kan spinna loss och fara vilse. Det religionen gör är att den erbjuder ett sätt att leva, en praktik. I den ingår ett utövat andligt liv. Vi tar emot mönsterberättelser ur Bibeln där kärlek och mednmänsklighet, vilja till att leva sig in i andras situation och barmhärtighet närs. Vi får bilder för förlåtelse, samhörighet och gemenskap, för nåd och försoning. Och vi får insikter om att vi är älskade!

Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!

Andlighet eller religion

I den akademiska världen har barns andlighet blivit ett alltmer laddat forskningsområde. Man kan säga att det pågår en debatt inte olik den om hönan och ägget - men nu om andlighet och religion. Är andlighet en disposition hos människan eller är människan religiös till sin natur och utvecklar därefter olika former av andlighet?

Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.

Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!