Antje Jackelén har skrivit en lång artikel i Kyrkans Tidning
om Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året. Större delen av
artikeln handlar om kyrkohandboken och processen och kyrkomusikernas protest. Det
tycker jag inte var så välbetänkt. Jag har haft stor respekt för en hel del av
ärkebiskopens insatser. Men mot sådant som påstås i denna hennes artikel måste
jag invända…
Musikernas kritik har varit till nytta, skriver
ärkebiskopen. Hon menar att det förslag (”som vi ännu inte vet hur det ser ut”)
innehåller ett förslag att få ändringar i kyrkoordningen så att man lokalt kan
fatta beslut om att använda annan musik än kyrkohandbokens! Ett sådant förslag
är naturligtvis både intressant och välkommet, men det strider väl egentligen
mot det som har sagts vara handbokens inriktning: att vi ska få en gemensam och
igenkännbar gudstjänst i Svenska kyrkan. Avstegen från den ambitionen tycks ha
blivit så stora att även om gudstjänstens grundstruktur känns igen så är
varianterna mycket olika. Det förstår man av Antje Jackeléns kommentar om att ”vi
inte kommer att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se
att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en
gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning”.
Handboksfrågan har för många av oss som förhållit oss
kritiska till mycket av det vi sett och prövat inte blivit ett för eller emot.
Kritiken har under processens gång varit mångfasetterad och både generell och
mycket detaljerad. Att en namninsamling för dem är kritiska inte kan innehålla
en detaljerad och partikulär kritik borde kunna förstås av alla. Den bottnar i
en frustration över den upplevda bristen på transparens och betydande
svårigheter att få utredning och kyrkans ledning att delta i dialog och visa lyhördhet för synpunkter från de
kritiska. På den punkten står ord mot ord. Men hur kyrkoledningen kan hävda transparens
och lyhördhet samtidigt som en så betydande del av kyrkomusikerna är öppet och
påtagligt missnöjda är svårt att få ihop.
Ärkebiskopen har svårt att förstå syftet med kyrkomusikernas
namninsamling eftersom förslaget är under bearbetning. Här är hon knappast
sanningsenlig. Det är klart att hon inser att man även under det som innebär en
slutfas, och som andra skulle önska blev en om- och nystart, kan ha fog för att visa sitt
missnöje och signalera att man faktiskt anser sig ha skäl att vara kritisk. När
ärkebiskopen avvisar namninsamlingen som att den skulle ”undergräva själva
remissarbetet” och därmed ”det viktiga demokratiska verktyg” man har för att ta
fram bästa resultat, då tar hon i så det rister i kyrkmurarna. Här anar man att alternativa
fakta spelat in för att ärkebiskopen skulle kunna ha upptäckt något sådant
demokratiundergrävande syfte! Remissunderlag såväl som sammanställning har
dessutom redan blivit ifrågasatt. Det har ingenting med att undergräva
demokratiska metoder eller verktyg. Utan med viljan att remisserna och de
inkomna meningsyttringarna faktiskt ska hanteras och brukas så att de blir till
sådana nyttiga verktyg.
Ärkebiskopen fortsätter med att säga att det (dvs
namninsamlingen) kan ge bilden av ”en kyrka som inte respekterar sig själv och
sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla”. Det är inte
bilden av kyrkan och beslutsprocessen som oroar utan hur det går till när
kyrkan i detta fall utreder och fattar beslut. Därtill är det allt överskuggande hur kyrkans
gudstjänst ska firas och dess utformning, gestaltning och innehåll som
engagerar. En kyrka som är rädd för hur den ska te sig, när det finns djupgående
inre oenighet att diskutera, har betydande problem!
Vad gäller denna text upplever jag att prestigen går före
lyhördheten. Kanske är det så enkelt som att ärkebiskopen vill få tyst på kritikerna
så att de som har makt att besluta får göra det utan besvärande invändningar
och frågor?
