Sommarskogen hägrar. Efter lunch några timmars stillsam promenad resulterar i flera liter kantareller. De står i kluster. Samlade. Vackert ljusgula likt björklöven som just börjat falla. Enda bekymmret är myggorna. De förmörkar solen. Viner runt öronen som spelade någon på såg.Överallt små grodor som hoppar för att gömma sig i närmaste vattensamling. Marken är uppfräst över hövan. Sönderbökad och uppvält. Vildsvinens armé har gått fram och förvandlat en pastoral idyll till ett slagfält.
För ett ögonblick förloras koncentrationen. Var är vi? Flashback till barndomens skogar. Vem kan man söka trygghet hos? Vem håller man i handen när det blir farligt? Kolla signalerna: solen, ungefärliga väderstreck, raviner, vattendrag, kullfallna träd, fall, avlägset trafikljud. I fjärran hundskall från området där man tränar jakthundar på godset. Snart är vi åter på spåret i sjumilaskogen och kommer hem för att sova i egna sängar. Pris vare ära!
Vi köper lite mjölk i det stora varuhuset. Kommer ihåg att parkera vid nyckelpigan. Ja, man har markerat raderna med dagisbilder. Och det är bara att välja sin favorit så slipper man kilometerlånga promenader i sökandet efter bilen.
Hemma igen. Klappar katten som kråmar sig på hallmattan. Därefter: knaperstekta kantareller på ungsgrillade flundror! Kan det bli bättre? Knappast!
