Margó Ingvardsson kräver i en artikel i DN att barn under 12 år ska ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Anledningen är det uppmärksammade fallet i Borås då ett barn blev utsatt för andeutdrivning. Det får Ingvardsson till att barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Uppenbarligen har rätten gjort en annan bedömning.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
23 april 2012
World of Warcraft istället för den barmhärtige samariten
Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)