Utvärdera eller inte?

 En braskande rubrik i Kyrkans tidning deklarerar: Därför går det inte att utvärdera reformen. Reformen som avses är den där många församlingar föstes ihop i storpastorat. Jonas Bromander menar i artikeln att för att göra en utvärdering borde man ha följt några sammanlagda och några inte sammanlagda församlingar för att kunna jämföra.

i artikeln anges ett antal frågor som sammanläggningarna väckt: centralisering, arbetsmiljö, engagemang bland unga och lokal identitet. I ordet centralisering ingår förmodligen det demokratiska underskott som reformen medfört. Det är klart att det går att finna sätt att jämföra även om man saknar möjligheten att se på reformerade församlingar och oreformerade, så att säga. Ett före reformen och ett efter finns alltid att undersöka. Särskilt förändringen från stort självbestämmande till förlust av lokal kyrkoherde och kyrkoråd borde absolut kunna studeras. Även förändringarna vad gäller vilka  gudstjänster som firades före förändringen och hur gudstjänstlivet ser ut idag kan absolut studeras. Även kräftgången beträffande gudstjänstdeltagande skulle kunna analyseras. Antalet grupper i församlingen för barn, unga, vuxna och äldre skulle också enkelt kunna konstateras och diskuteras. Så nog går det att utvärdera - om man vill! 

Ann-Sophie och Per Hansson har bl. a. genom en enkätundersökning studerat sammanläggningarnas påverkan på arbetsmiljö och hälsa och kommenterar att "mjuka sammanläggningar" är att föredra så att församlingarnas identitet verkligen kan bevaras. Så nog går det både att utvärdera delar av förändringen och dra slutsatser av analysen som görs.

Här nedan ger jag en kort summering av sådant jag skrev år 2011 innan den genomgripande strukturförändringen lotsades igenom kyrkomötet och majoritetens vidöppnade dörr för att genomföras vid årskiftet 2013-2014.

7/4 Storskalighet löser inte kyrkans problem

Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".

Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på lägsta möjliga nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?

För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.

8/4 Kan en kyrkoherde klara tillsynen?

När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.

Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.

14/4 Svenska kyrkans struktur görs om

Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.

3/6 Varför så bråttom – Svenska kyrkan?

Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.

Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.


Dessutom har ännu inte någon utvärdering skett av kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?

16/6 All makt åt samfälligheten

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.

I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.

Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.

Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.

När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!

I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…

Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!

All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?

17/6 Församlingarna buntas ihop

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.

Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!

De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamlingg till samfällighetsnivå. Illa! Mycket illa!

19/6 Nya kyrkoherdar blir minibiskopar

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i Örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kunna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.

Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!

Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)

Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.

21/6 Svenska kyrkans nya organisation en valfråga

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter.. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)

Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?

Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!

Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!

Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras riktigt lokala församlingsinflytande. Låt folket säga sin mening!

Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att många församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. 

För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetsprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.