Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!
Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.
Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.
Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.
Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...
