Målar in sig i ett hörn gör den som inte tänkt i förväg. Uttrycket är fantasieggande: att sitta fast utan utväg. För att slippa loss borde man kunna flyga.

På domssöndagen är det lätt att tänka på inmålningen i hörnet. Människan tillstånd: inmålad i ett hörn utan egen utväg. Och i förkunnelsen över den yttersta tiden är riskerna stora att måla in sig i hörnet. I detta hörn står vi nu.

Se så fint vårt nymålade golv blänker. Vi har målat golvet med en färg blandad med ingredienserna: bortförklaring, oförmåga att utlägga, ovilja till exklusivitet och en hel mängd det går an. Sedan finns det åtskilliga ingredienser som vi själva inte riktigt kontrollerar och som vi är offer för utan att riktigt inse det: som tidsanda, inre sekularisering och övertro ( t ex på vetenskap, modernism eller andra ”ismer”).

Hur ska vi göra med det vi inte förstår, tycker om eller har svårt att hantera i Bibeln, läran och tron? Vi, både enskilda kristna och kyrkor, har utvecklat en opassande skicklighet i att ta oss runt eller förbi. Det målas friskt på golvet med ord som: det texten hävdar kan man inte förstå, inte hålla med om och faktiskt bara inte tro på. Och eftersom man inte kan tro det finns det väl en förklaring till att det ändå står där: då säger vi till exempel att man på bibelns tid med sin begränsade världsbild inte förstod bättre, könsrollerna och familjebilden var sådan, samhället var outvecklat, vetenskapen rudimentär. Ibland är det verkligen helt sant - men argumentet är lätt att ta till för allt som känns (!) opassande eller obekvämt. Vi tar oss förbi, lättvindigt och elegant - då blir det inte mycket till tolkningsarbete där inte.

När vi kommit upp i varv påstår vi att egentligen handlar texten om något annat. I vår tolkningslåda finns många redskap - några av dem gör vi till unversalverktyg. Om inget annat hjälper - byt nivå. Vi förälskar oss i att förvandla det konkreta till något allmängiltigt, att i det historiska finna symbolik. Vi tänjer vår tolkning för att tämja ett otyglat Ord.

Det är bara att tillstå - vi har målat med växande skicklighet att undvika textens budskap och dess problem. Och vips har vi skapat ett bortförklaringens hörn. Men varje ansträngning att tolka och pröva Bibel, lära och tro för ändå något gott med sig. När det uppstår en kollision mellan det bibliska materialet och vårt tänkande måste vi ju ändå bena något i frågeställningarna. Och då kan vi öppna oss för ordets mångbottnade och radikala utmaningar.

Flera av penseldragen har nedvärderat tron. Vi har fruktat att säga att tron ger något mer, att tron erbjuder tillgång till sådant andra är utestängda från. Vem vill bli beskylld för att utesluta, för exklusivitet. Vad ska andra tänka? Att vi nedvärderar deras övertygelse?

Tron, närheten till Jesus ger möjligheten att se och höra det andra inte kan. Varför skulle vi inte ropa ut det med glädje?! Är det rädsla för att någon skall kalla oss elit? Elitkyrkan har blivit ett skällsord riktat till dem som vill leva ett liv med bön och gudstjänst. Om eliten är de som gillar det kyrkan handlar om - vad ska vi då inte kalla fotbollspubliken som älskar fotboll, eller ishockeyfans som följer sitt lag - en elit? Att de förstår mer av fotbollens finesser behöver väl knappast påpekas - de kan se när det blir offside. Andra känner igen termen men förstår inte hur det fungerar.

Tron öppnar verkligen för andra erfarenheter! Vi kan se Guds handlande i det som för andra bara är elektroimpulser, biologi eller kemi. Vi förmår uppfatta den gudomliga poesin där andra bara ser bokstäver eller troslära. Vi hör uppmuntrande ord där andra lyssnar in hot. Hopp gjuts in i våra hjärtan och vi bärs av en kärlek större än vi förmår beskriva och fatta. Där vi möter Gud och det Heliga, får förlåtelse och fylls av tacksamhet och ny kraft - där ser andra tråkig gudstjänst och gamla riter.

Om de som firar sin gudstjänst bara vore intresserade av sitt eget och inte öppnade för andra. Då kanske man började närma sig en exklusivitet som vore uteslutande och i någon mån elitistisk. Men självinstruerande agendor och gudstjänstordningar till alla, ibland undervisning, förklaringar och kommentarer. Nej det är tid att utmana dem som talar om elit och låta dem plocka fram sina argument. Men ändå, risken att utesluta och vända ryggen åt den som söker är stor. Därför måste vi öppna för självprövning.

Vi har målat vårt golv med obehaget att bli tydlig, vi färgar med vårt svävande tal. Men Guds kärlek i Kristus Jesus kan inte växlas in, bytas, mot kristaller, shamantrummor eller naturengagemang. Hur mycket respekt vi än har för andras övertygelse kan vi ju inte sätta vår tro i en garderob och stänga dörren om den. Det går inte lika bra med någon annan tro eller övertygelse!

Jesus säger i Matteus 13, i de sju liknelsernas kapitel att: Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter men det har inte de andra, ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte…”

När Bibeln tar fram att det ska bli en åtskillnad mellan de onda och de rättfärdiga, mellan fåren och getterna, god eller dålig fisk gör vi allt för att det ska gå ihop med, harmoniera med, tron på Guds barmhärtighet och godhet. Att några ska hamna utanför eller rent av förpassas till den brinnande ugnen, där, som det står skrivet ska bli gråt och tandagnisslan – det är för oss obarmhärtigt, ter sig kärlekslöst.

Ändå är domsorden en spegling av vårt eget handlande och ställningstagande. Vi behöver bara tänka på den besudlade jorden, den av glödande hat förödda samlevnaden mellan folk och stammar, oförmågan att förlåta och vägran att försonas. Frågan till oss är: får kärleken från Gud strömma genom oss?

Vi har målat tjockt för att täcka över risken för en dubbel utgång. Vid studentexamen hände det förr att någon fick gå ut bakvägen. Där på framsidan kunde familj och vänner stå och vänta på någon som erövrat den vita mössan. Men som underkänd fick den barhuvade gå en annan väg.

Yttersta domens bilder tycks handla om någon som får sitt liv underkänt, sitt värde förtrampat. Vi står inte ut med tanken på evig förtappelse, att vi ska skiljas åt, att somliga är rättfärdiga och andra onda. Så tydligt får det bara inte sägas och vara. Om å andra sidan risken att gå förlorad inte betyder något varför skulle vi då alls bry oss?

Följden är att vi blivit duktiga på att byta tonvikt. Domstexterna har vi ägnat åt utläggningar av att Gud den kärleksfulle ändå inte vill se sina barn utestängda. Domens dag har betonats som den stora återställelsens dag, inte åtskillnadens. Det som blev fel görs rätt, det trasiga blir helt, det brustna fogas samman. Vi blir vad vi var avsedda att bli…befriade, älskade, sanna.

Ibland har jag i dessa texter tyckt mig se en varning, en påminnelse: allvarsord som får oss att inse att livet är på allvar och inte på låtsas. Lev så att Du inte hamnar utanför. Utanför Guds kärlek. Avskuren från Gud. Den stundande domen blir ett memento och en inbjudan till avgörelse.

Ingen kyrka, ingen församling, ingen kristen kan svära sig fri från felsteg, kärlekslöshet och synd. Det är jag/vi som drabbas av domsorden. Det är oss, mig, det handlar om och inga andra, ingen annan! Vi kan inte dela ut domsord som hot, hålla dem mot omvärlden och påbörja domen över de andra, de där som...

Det finns tider när de kristna pekat ut andra som getterna och sig själva som fåren. Vi är god fisk, den dåliga fisken är andra. Vi är goda, de är onda. Orden är inte till för att vi ska peka finger, döma andra och så ta över Guds rådslut: de är riktade direkt till oss för att vi ska pröva oss själva inför möjligheten att inte bestå provet: Öppnar vi oss för Jesus och det han vill med oss, lever hans kärlek i oss?

Vi sitter alla inträngda i ett hörn av dödens obeveklighet och egen brist. Ingen enda av oss förtjänar Guds gränslösa kärlek. Egen hygglighet, välvilja eller prestationer räcker inte. Vi kan inte flyga bort från synd och skuld. Gud som ”skapar nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” griper in. Bara Guds gränslösa kärlek i Kristus Jesus kan rädda. Den kan lyfta oss, bära oss.


Kvar står frågan: får Kristi kärlek strömma genom oss?