Att ständigt bli ifrågasatt och underkänd av en minoritet måste vara ett högt pris att betala för ledarskapet inom det stora partiet. Att spela spelet om makten inom partiet betyder att ledaren i sin tur måste ägna sig åt en kritisk utmönstringen av andra som kan tänkas utmana om makten. När spelet nått sin kulmen - då faller även de egna anhängarna sin ledare i ryggen. Skräckgenrén har fått en verklig rysare som en dag säkert kommer att berättas.
För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.
Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.
När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.
