På Världsnjurdagen ett år stod vi i ett gathörn och delade ut broschyrer om organdonation. Samma dag råkade det vara insamling till Världens barn. Så när vi sträckte fram våra broschyrer svarade de som gick förbi: vi har redan gett! Fanns det verkligen så många donatorer, tänkte vi - nästan. Men insåg att de trodde vi ville ha pengar.
Det här var på den tiden då många bössinsamlingar ägde rum ute på stadens gator och torg. Det var då Lutherhjälpen fortfarande fanns och åtnjöt det största förtroende. Då befokkades entrérna till varuhus och systembolag med frivilliga bössskramlar (ordet kommer av att bössorna redan från början hade småmynt i botten så det skulle skramla om bössorna när man skakade).
Ofta kunde en mamma med några barn i släptåg stanna och ge barnen varsin tiokronorssedel som var och en av dom fick försöka trycka ner i den plomberade insamlingsbössan. Givandet befästes både i tanke och i handling. Givandet och generositeten förmedlades till den nya generationen. Vad händer nu? Snart är det bara Världens barn som går på gatorna och samlar in gåvor. Vilket blir allt svårare när kontanterna är en bristvara på tillbakagång.
Ett relativt nytt fenomen är alla TV-galor. Det började med flyktinginsamlingen 1986. Idag finns flera galor eller kampanjer som hoppas på att slå nya insamlingsrekord. Märkligt nog lyckas det ofta, kanske för att även företagen och organisationer utmanas. Där ligger kyrkorna i lä eftersom de huvudsakligen inriktat sig på ett personligt givande.
Lukas 3:11 uppmanar oss att dela med oss av skjortor och bröd, bilder för livets nödtorft. I Ordspråksboken finns följande devis: En givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad. Många sådana uppmaningar och tankar genomströmmar Bibeln där man hjälper den nödställde. tar emot flyktingar och främlingar och delar med den som hungrar och törstar. Något vi människor behöver lära oss och därefter hålla vid liv. Utan generositet urholkas det vi benämner medmänsklighet och solidaritet!
I Visby Metodistkyrkas söndagsskola fick vi lära oss vikten av att dela med sig. När någon fyllt år under veckan togs en stor sparbössa fram där den som fyllt fick ge en 10-öring för varje år. Alla räknade: ett, två, tre och upp till t.ex. 11. Pengarna gick om jag minns rätt till missionen i Mocambique. Därefter sjöngs följande sång: "Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år." Så befästes tanken att också högtidsdagar när vi står i centrum och får presenter ska vi dela med oss till dem som saknar...
I kyrkorna har det digitala tagit över. Kollekten förväntas bli swishad. I min församling står kollektkontots qr-kod på ett av de utdelade bladen. Det är förstås bäst att göra det före gudstjänstens början. Försöker man swisha under kollektpsalmen måste man först sätta igång den redan avstängda telefonen. Ingen klarar det konsstycket utan att komma efter i psalmsången.
Somliga församlingar delar ut små lappar eller kort där det står att man swishat sin gåva. Den lappen kan sedan läggas i kollekthåven. Undrar förstås om dessa lappar också når fram till altaret när dagens kollekt bärs fram? Kollekthåvarna blir i alla fall allt mera tomma eftersom även i kyrkan är det få som numera har börsar och plånböcker med kontanter.Det finns mera som urholkar givandet i gudstjänsterna. Ändamålen, de som skall få kollekten, är ibland ganska okända. Förr kom till varje söndag ett kollektcirkulär som skulle läsas upp vid pålysningarna. Snart nog lästes bara något enstaka stycke eftersom texterna som förklarade och vädjade om generösa gåvor var långa och ibland krångliga. Det hände förstås att någon som visste mer eller representerade gruppen som skulle få kollekten, t. ex. Kyrkan unga, fick kliva fram och prata för "varan".
Tanken på att ge tionde har för länge sedan tynat bort i de flesta församlingar i trossamfunden. Tionde var länge (sedan 1100-talet i Sverige) en form av skatt som särskilt jordbrukare fick erlägga. Kyrkan skulle, med inspiration från 5 Mosebok 14:22-29, få tionde. Senare blev det särskilt i frikyrkorna vanligt att varje medlem skulle ge 10% av sina inkomster till församlingen.
Inget hindrar predikanten att ta initiativ och lägga in en passus i predikan som understryker givandets glädje och vikten av att dela med sig, särskilt till dem som saknar. Som det heter i en bön:
O du som blev svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar
till dem som saknar vad vi äger i överflöd...