I våra dagar åker kvinnor, ja inga andra heller, skidor iförda kjol. På spårets fråga, aningen omgjord, använder jag för att finna ut: vart är hon på väg? Enklaste svaret är: bort! Eller möjligen: hon är bara på väg, inte vart!
I chef- och ledarskapskurser kunde det här vara en illustration till hur en ledare drar iväg utan att bekymra sig om dem som ska med och följer efter. Inga andra syns i alla fall till på kortet.
Den bibelsprängde kan få en association till 2 Moseboken 33 där Herren låter Mose veta att när Herrens härlighet går förbi kan Mose enbart få se honom på ryggen. Så är det fortfarande, ingen får se Gud. De flesta av oss uppfattar Gud som något eller någon flyktig, ogripbar och bortvänd från sig, sin samtid och världen.
Möjligen är det människan som är bortvänd. Så heter det numera i en syndabekännelse, att jag som människa har del i "världens bortvändhet från dig". Ty jag har inte älskat Gud över allting och inte min nästa som mig själv.
I den s.k. Aronitiska välsignelsen, den som brukar utdelas av prästen i högmässans avslutande del, Herren välsigne och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I dessa ord förväntas Guds ansikte lysa och vändas mot den som får ta emot välsignelsen. Något mer och något annat än den förbifarande ryggen.
Den som för ett drygt sekel sedan sände kortet hade knappast sådan funderingar när skidåkarkortet valdes ut. Kanske handlade det om en uppmaning till en vän att passa på att röra sig efter helgerna? Att ge sig ut i spåret och känna glädjen av att kunna röra sig, att för en stund komma iväg, ensam och allena? Men även en skidtur tar förstås slut.
Så är det förresten med de flesta av våra dagar. De kommer och går och är snart förbi. Första Advent har redan givit sig av och vi får, möjligen några goda minnen rikare, nöja oss med nästa dag, den 2 december, Herrens år, 2024.
