Inte längre röd präst!

Nu har jag bytt parti. Trött, fruktansvärt trött, på det retoriskt högstämda talet om demokrati när man egentligen menat fåvälde. Folkrörelsen var den rörelse de få åstadkom i folket. Småpåvar och röda patroner tog över. Patriarker höll inte sällan folket framför sina egna övertygelser och gjorde folket till argument. Som en gisslan.

En del av oss som varit kristna socialdemokrater har haft ett synnerligen utsatt läge, bland andra kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. En tids tvingande bortavaro från några uppdrag permanentades genast. Och jag känner igen det från andras erfarenhet. Det är lätt att bli en före detta, förbrukad. Och må så vara. Valet är fritt...

Religionskritiken och raljansen är befäst in i hierarkierna. Några lysande undantag som LO:s ledare och Göran Perssons prästdrömmar vederlägger inte det förhållandet. Tron blev en black om foten inom partiet. Även bland kyrkligt engagerade fanns och finns alltfort en utbredd misstro mot kyrkans inre liv! Den som ville leva ett liv med bön och gudstjänst skälldes inte bara i utkanterna för elitister. Kalla det vad ni vill, till och med elitist, en sådan vill jag i alla fall vara...

När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut.

Utslagningen i kyrka och föreningsliv

Genom åren har kritiken mot idrottsrörelsens utslagning varit sällsynt hård. Kanske mest för att den drabbar tidigt i barn- och ungdomsåren. Kritikerna har inte så sällan hört hemma i politiska rörelser eller i annat föreningsliv. Att det även i de sammanhangen finns en betydande utslagning brukar ingen kännas vid.

Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).

I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.

Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.