En blogg gör ingen virtuell verklighet.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...
En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.
En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...
Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.
