Kortfattat och utförligt ska det vara

Kortblogga, Du? Aldrig? Twittra? Vad ska du då göra av alla ord som står i kö och väntar på att få komma fram? Får de inte komma ut i frihet på bloggen så lär de väl hamna i någon predikan. Och eftersom man i Svenska kyrkan inte längre predikar halvtimmavis så skulle det svårligen uppskattas.

Sålunda talade en kamrat. Min tanke ilade blixtsnabbt till andra områden där ord krävs. Sammanträtt har man gjort i sina dagar. Och varit lagom sparsam med orden! Kanske inte i förhållande till andra som deltagit, men i förhållande till sig själv. Man ska ju jämföra sig mest med sig själv, har jag hört sägas. Mycket har man varit. En slags vandrande filibuster. En enpersonersordbok som likt en kolsyrad läskedryck skakats en stund innan den nyttjas.

Och på ungdomens lokala prästmöten tävlade den unge enbart med de riktigt gamla rävarna som kunde hålla ett auditorium fånget. Inte för att de var så fängslande utan därför att de kunde konsten att genom att tala oerhört mycket faktiskt behålla ordet. Själv blev jag en värdig medtävlare och storsnackare. Så den gången då jag bestämt mig för att ligga lågt, då undrade prosten vad det var med mig. Har något hänt? Är du sjuk, frågade han.

Men med stigande ålder och mognad säger jag bara helt koncist det som ska sägas, och det i sparsamt utförlig omfattning, företrädesvis med verbal variationsrikedom. Så nu ska jag lära mig att bli begränsat kort, det hade jag tänkt mig.

Då hörs den där otrevliga inre rösten. Inte samvetet, utan samvetets bångstyrige kusin: överjaget. Tydligt hör jag rösten säga som di säger i Nerike: Det går allri!

Yr som i yrhätta, yrke och yrkande

Fortfarande blir människor gripna av möjligheten att fritt få uttrycka sig. I ett eget medium. Länge leve bloggen! Borta är papperstidningens kontrollerande redaktörer och chefer. Inga argusögon att passera. Ingen som förfogar över mina texter...

Vilka möjligheter att få formulera sig och dela intryck och erfarenheter med andra! Yrhätta, yrke och yrkande tre ord som börjar på yr. Jag kan tänka på några till som är engagerande och festliga: yra, yrsnö, yrväder!

Så med en fanfar och ett rungande välkommen häsar jag kollegan yrsomi välkommen till bloggosfären!

Höras, synas och göra sig påmind

Hur låter en blogg? Mest som knitter och kvidder kan jag föreställa mig. Långbloggandet lär tillhöra det som för stunden är passé. Nu ska man istället höras, synas eller ständigt göra sig påmind. Den som inte hörs av finns inte!?

Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.

Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.

Nanoblogga - en kortskrivarvariant.

Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...

Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.

Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?

Tiden går och vi med den

Tiden är det vi vet att vi har. Den är som den är. Att säga jag inte har tid, lär vara dumt. Det finns vissa påpekare som alltid påpekar jut det. Tid är det enda Du har, säger de och ler som om man inte hade masser av saker att ordna och ställa med. Det ska dammas, tvättas, handlas, sammanträdas, dokumentars, korresponderas, övertalas, bes och bekännas, läsas texter, nöjestittas, mildras och läggas till rätta, skrivas promem... ja PM alltså. Och så vidare klockan runt.

Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).

Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.

Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?

Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.

Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?

Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.

Religösa bloggar

Hjältars och vikingars tungomål räcker inte långt. Inte på bloggen. Det finns en värld där ute. På tyska, spanska, italienska, japanska och franska. Eller ryska och grekiska. MEN vill vi vara med handlar det väl om engelska i alla fulla fall.

Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.

Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!

Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...

Blogg mot strömmen

En blogg gör ingen virtuell verklighet.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...

En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.

En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...

Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.

Tidningar som inte länkar

Vanliga bloggare är radikala! De vågar mycket mer än alla dessa tidningar som håller sig med en nätupplaga. Jag har inte hört någon kommentera fenomenet att det nästa aldrig finns länkar i nättidningarnas artiklar. De vill nämligen inte riskera, såsom denna stillsamma blogg hela tiden gör, att läsaren ska surfa vidare och fastna på andra sidor.

Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.

Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.

Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...

Religionsfobi hos bloggare

Den som tror att han eller hon sett allt har inte gjort det förrän Blogge bloggelitos blogg tillhör läsupplevelserna. Senaste bragden inleds som följer:

Kristna präster, pastorer och andra religiösa figurer har under årtusenden mördat, torterat, förföljt och övervakat avfällingar, otrogna och andra som inte behagat rätta sig efter en kristen världsbild. Bland annat är nazisternas judeutrotning bara en fullföljning av tvåtusen år av kristet förtryck mot judar (Von den Juden und ihren Lügen är ett bekant exempel från den protestantiska faderns skrifter). Men det stannar naturligtvis inte där – de kristna har förutom att bränna häxor och andra otrogna på bål även missionerat den fattiga världen sönder och samman; dit svärdet har gått har korset alltid följt, hand i hand.

Vad Luther skrivit kan man ju inte trolla bort. Inte heller att det förekommit fruktansvärda övergrepp genom århundraden i religionens namn och av religiösa företrädare. Men... att ge religionen ansvaret för nazismens övergrepp är över måttan generöst.

Här ett litet citat till:Men vi behöver inte begränsa oss till kristendomen. Samma slags terrorism som kristna idkat under de senaste två tusen åren praktiseras idag med framgång av dess monoteistiska syskon islam. Faktum är att det religionskrig som de två religionerna utkämpat sedan över tusen år tillbaka i dag har en naturlig fortsättning i det så kallade kriget mot terrorismen – av George W. Bush lämpligt nog kallat ett korståg. Det är ”one nation under God” mot de andras gud (samma eller inte), och vi är indragna i eländet, mot vår vilja.

Penseldragen är så grova att tavelduken inte räckt till. Här målas utanför alla rimlighetens ramar. USA:s vilja till kontroll och skydd handlar knappast om religion utan om det egna ekonomiska övertagets och systemets fortlevnad. Dollar, olja och makt. Religion finns mer som en hotbild än en verklig bas för ingripanden.

Så kommer en obalanserad släng mot Ekman där han först karaktäriseras som en "galning" och att självklart skall sådana som han ständigt befinna: sig under övervakning – i utlandet av FRA, inrikes av Säpo. Sådana tomtar kan inte släppas fria att verka hur som helst, utan måste hållas under sträng uppsikt.

Läs Blogge bloggelito och frustreras. Med sådana bloggkommentarer som den här citerade kan alla märka hur stark religionsfobin i samtiden är på sina håll. Men med en sådan universalförklaring (det är religionens fel) får man väl snart höra att FRA:s avlyssning också är en religiösa konspiration och skattetrycket en luthersk uppfinning. Att SJ:s tåg inte alltid går i tid och att biljetter säljs på en svart marknad beror förmodligen på kristendomens kulturförstörande inflytande på 800-talet. Så var det sagt!

Bloggen en byrå att glutta i

Bloggen är som en stor byrå - där lägger man sådant man skrivit som man tror ska förändra världen. Faktum är att det bästa ofta hade varit om det stannat i en alldeles vanlig gammal byrålåda.

Bloggen som byrå har samtidigt sina egenheter. Här kan man se hur många som gluttat och hur länge. Nu kan vara och en av oss ägna sig åt samma frågor som den stora tidingsredaktionen. Hur ska man få upplagesiffrorna att öka, vad vill folk läsa, hur erbjuder man bäst sina artiklar och kommentarer?

Mer än så skriver jag nog inte nu. På den dryga minut medelläsaren tillbringar på den här eminenta bloggen blir det väl lagom, tänker jag, och skjuter eftertänksamt igen min offentliga byrålåda.

Efter uppgången försvann läsarna igen

Bara för några dagar sedan fick jag 185 besök på denna sida. Nu berättar besöksmätarna som mitt Google-konto håller mig med att färre än på länge vill läsa vad som skrivs här. Den 30/5 185 besök, den 31/5 59 besök, den 1/6 34 besök, den 2/6 28 och den 3/6 gick det upp markant till 30 besökare. Genomsnittstiden på besöket är 1 minut och 16 sekunder. Så mina läsare är ena hejare på att läsa snabbt (tröstar jag mig med).

Men realistiskt och handen på hjärtat ärligt? Ett kort inlägg hinns med och möjligen någon rubrik därtill. Men ett långt inlägg på 3-4 000 tecken? Aldrig.

Kanske borde jag skriva om trädgårdsskötsel och inte om värderingar och tro. Åtminstone tror jag själv att det är vad jag skriver mest om. När jag var publicist för många år sedan blev redaktionen ganska nedslagen när en Orvesto-undersökning (de heter så när man tar reda på allt som läsarna vill). Den kyrkliga tidningen hade bort handla om hushållstips, trädgårdsskötsel och hälsa! Gissa om redaktionen blev fundersam och något oroad. Här arbetade man skickligt och berömvärt med ambition att skapa en aktiv och medveten kyrklig nyhetstidning som lyfte fram livsåskådning och som i varje nummer erbjöd delade mänskliga erfarenheter... Och så ville prenumeranterna läsa om pelargoner, thésorter och åderbråck! Det var frestande att till ett kommande nummer byta inriktning. Men så lyfte vi blicken mot våra höga ideal och kämpade vidare i snålblåst och motvind.

Flash back kallas visst den erfarenhet besöksstatistiken gav mig. Som genom ett blixtnedslag återupprepas en tidigare situation eller händelse. Man förs tillbaka till då, genom det som händer nu. Till Dig som ändå orkar läsa: än har jag inte givit upp tron att även dessa små läsestycken inte är förgäves utan någonstans landar hos någon som blir berörd. Om inte annat får jag väl gömma dem i någon av mina många överfulla byrålådor.

Dagens ordspråk

Den som bloggar får nya vänner.

Toppenbloggar enligt bloggtoppen.se

Bloggossfären är en enda lång radda hållplatser eller ställen att surfa till. Den ena sidan mer intressant än den andra. Tiden är för knappt utmätt och räcker därför inte till för att hitta de mest utmanande, spännande, kluriga, spänstiga, intellektuella, fräna, roliga etc... sidorna. Och då får man skaffa sig hjälp. Till exempel av knuff - blogg portalen som ger dig en knuff i rätt riktning!

Men följ med på en kort upptäcksfärd. Jag vandrar denna gång längs bloggtoppen.se och dessa blogglista för filosofi och religion. Överst, och därmed just vid detta tillfälle mest besökt, finner man argumentum ad ingnorantiam - en blogg om ateism, skepticism, religioner, filosofi, politik och ibland film. Han som skriver kallar sig för militant islamofobisk högerliberal ateist - vilket gör att vissa kanske kan ta illa vid sig av det han skriver. Han är antikatolsk och mycket anti allt möjligt men läsvärd eftersom man ibland ändå tvingas fundera över argumenten.

Just nu ligger Aletheia — Blogg & Tankesmedja tvåa på listan. Aletheia kommer av verbet “lethein”, som betyder “dölja” och det nekande prefixet a-, d.v.s. något som inte längre är dolt utan plötsligt uppenbarats - så presenterar skribenterna sin sida. Och de berättar vidare: En tankesmedja (engelska think tank) är vanligtvis beteckningen på en mer eller mindre lös sammanslutning av skribenter och intellektuella som har som syfte att påverka den politiska opinionen. Vanligtvis är tankesmedjorna knutna till ett politiskt parti, arbetsgivarorganisation eller fackförening. Ett viktigt kriterium för att bedöma om det är en tankesmedja eller inte är om sammanslutningen aktivt försöker delta i samhällsdebatten och tillgängliggöra och sprida sina idéer och tankar till allmänheten.

I vårt fall ligger intresset till stor del att bevaka och diskutera olika skeenden inom kristenheten. Från Katolska kyrkan till Livets Ord, samt nya rörelser som ständigt dyker upp på den frikyrkliga arenan.

Trea är en filosofs dagbok och när man länkar sig dit hamnar man hos "en psykologistudents observationer". Alltid bland de mest populära återfinns Karin Långström Vinges blogg.

Hos henne hittar man tankar om tro och kyrka, samhälle och diskbänk. Hon som skriver beerättar att hon är mamma, fru, matte, ledamot av Kyrkomötet och tråkkyrklig präst i Svenska kyrkan i Skövde. Och hon välkomnar läsarna att dela med sig av sina tankar. Roligt, observant och ibland en aning utmanande. Orädd är hon Karin och öppen!

Långström Vinges blogg

ibland vet jag inte vad jag tänker förrän jag läser vad jag skriver

Därefter finner man SVARTENS.INFO med många bildcitat från YouTube.
Svartens.info har somliga intressanta glimtar som där han snappat upp en fredsstig mellan en kyrka och en moské.

UUAA Radio är en blogg av Mikael Wääliwara och ytterligare några gruppmedlemmar. Nyligen meddelade man Wääliwaras borgång och vad som händer nu med bloggen får man väl vänta för att se... Tro och tänk skrivs av en trio. De berättar att de på Tro & Tänk bloggar om kyrka, tro och samhälle utifrån sitt förlag som främst sysslar med frågor för kyrkan i en ny tid. Antigayretorik är bloggen därnäst. En blogg med granskning av retoriken och argumenten från personer, religösa samfund och organisationer som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor, och som aktivt och konsekvent arbetar för att konsolidera en negativ och diabolisk bild av homosexuella.

Fader Jonatan har återupptagit sitt bloggande efter en längre tids uppehåll. han har alltid varit mycket läsvärd och har en elegant blogg. Nu startar han en ny blogg som inte får prästprofil: Kognitiv dissonans.

Sedan finner man z - enkla bloggen med förklaringen .... gåtor & klurigheter om filosofi, religion, existens, ontologi, meditation, vetenskap, bön, uppfinningar, matematik, rhythm & blues och UGGLOR. Med FÄRGbilder. En liten nypa kontemplation....

Intelligentsians blockering följs av en gammal bekant: Brygubben. Gubben som bryr sig är Martin Garlöv, ständigt vaken och alert bloggare, med en omvärldsbevakning som heter duga!

Undertecknad som är synnerligen stillsam återfinns på en blygsam 37:e plats. Ja det är gott att veta sin plats. Även om man harvar i lägre sfärer än de upphöjt lästa så bloggar vi härnere troget på. Alltid hittar man någon läsare som kan tänkas uppskatta en eller annan tanke man släpar runt med.

Rätt vad det är hamnar den på bloggen och, det tröstar jag mig med, vad tänkvärt är behöver inte befinna sig på pyramidens topp utan kan finnas närmare marken... Så hälsa gärna på den blogg som för dagen ligger på plats 37!

Andra bloggar om: Blogg, Filosofi, Religion, Präst

Jag läser min blogg som någon annan

Bloggandet ger oss bloggare möjlighet att exponera våra tankar. Inte bara för andra utan också för oss själva. Vi får syn på oss själva genom att gå in på vår egen blogg och där bli varse vad vi egentligen tycker och tänker. Vårt inre landskap står där på skärmen. Och förmodligen är de flesta av oss ganska nyfikna på oss själva och hur vi framstår. Därför läser vi vår egen blogg som vore vi någon annan.

Men bilden som blir till genom våra texter och ord är både förskönad och stiliserad. Vi skriver med många filter som rensar bort massor av material som också är en del av vårt inre. Allt vill man inte visa. Så stor är inte exhibitionismen. Självcensuren slår på med automatik för de flesta, även om somliga gjort sig rätt stora bloggnamn genom att vräka ur sig sådant som filtren normalt avskiljer. Elakheter och absurditeter, infamiteter och snusk kan ge stor uppmärksamhet. Möjligen kan den som blir läst av många uppleva sig verkligare än om bara några få hade tagit del.

Ytligheten uppmuntras eftersom ytan har sådan betydelse för tillfället. Även när man visar upp vem man är visar man egentligen någon annan. På ytan och utifrån är jag en annan än den jagets gåta som finns i mitt inre djup.

De flesta av oss vill nog ändå framstå i lite bättre dager, bli lite fagrare och klokare och roligare och… än vad vi i själva verket är. Den bild vi målar av oss själva blir efterhand i alla fall mer skiftande och nyansrik, för att inte säga motsägelsefull och komplicerad.

Professor Peter Gårdenfors skriver under strecket i Svenska Dagbladet (080125) om Den svåra konsten att få syn på sig själv. Han återger Susan Sontags ord om människor som blir fotograferade, att de vill ha den idealiserade avbilden, ett fotografi av sig själva när de ser ut som bäst. De känner sig kränkta när inte kameran återger en bild av dem som är mera attraktiva än vad de egentligen är. Han menar att det är därför människor gärna har bilder på sig själva som unga.

Genom århundraden har det inte varit så lätt att få en bild av sig själv utifrån. Speglarna har inte hållit måttet. Och hur såg man sig själv innan spegeln fanns? Man var beroende av vad andra sa. Gårdenfors: Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll.

Vi klarar att samtidigt ha flera bilder, intryck och upplevelser, både av oss själva och av andra. Andras bilder har en sådan kraft att de ibland inte bara blandar sig med självbilden utan helt tar över den. Den behandling och det bemötande jag får säger mig hurudan jag är. Jag formas av, och blir sådan som, andras behandling säger mig att jag är. Jag blir till den de säger att jag är. Min självbild får jag då av andra. Och blir på ett sätt en annan. Det inflytande andra har över mig och min självbild pekar på hur viktigt det är att handling, omdömen och bilder innehåller bejakande, positiv bekräftelse och kärlek.

Här blir frågan om personlighet och karaktärsdrag aktuell. Och till detta kan man lägga åskådning med värderingar och normer. Att i denna härva av inflytelser och egenskaper lyckas få fatt på vem man egentligen är kan vara svårt. Finns det egentligen en sammanhållen och sann kärna i mitt inre som är jag, och som kan speglas på utsidan? Mitt svar är att visst finns ett jag, en personlighet, som är min. Och för en kristen är detta jag alltid relaterat till Gud, till ett Du för att referera till Martin Buber.

Men jaget är inte en solid och homogen entitet. Och denna kärna, svår att avgränsa, hur förhåller den sig till den del av min inre värld jag själv har svårt för och kämpar med?

Gårdenfors: Descartes dualism delar upp en människa i kropp och själ. Även om man inte har samma grundsyn som Descartes är det klart att det finns två sidor av en själv: den man visar utåt och den som man visar genom tal och handling. Den första ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån.

Gårdenfors, Självbild, Ego, Martin Buber,

Ajö, sa de retoriska knepens mästare

I Finland har Kyrkpressen en utmärkt bloggportal med många spänannde bloggare. Översiktligt och lättåtkomligt. Där har jag hamnat i en återkommande diskussion på kommentarplats. Långa serier kommentarer är inte ovanligt. Men efter några inlägg har jag tagit min Mats ur skolan.

Förmodligen har jag inte riktigt förstått vilket alldeles eget liv en sådan diskussion lever. Inläggen flyger och far och kommer från alla möjliga håll. Och diskussionen började under ett inlägg om hur kristen tro beskrivs på Svenska kyrkans hemsida. Till sist kan man tappa fotfästet och inte riktigt överblicka vem som sa det ena eller tyckte det andra. Det gjorde jag. Ajö, sa jag då till diskussionen.

Innan dess hade mina inlägg liksom reducerats till retoriska knep. Knepen skulle bestå av att jag 1, gratulerade en debattör för att han visste bäst, 2, beskrev flera synpunkter som svart-vita och 3, bad någon tala ur skägget och inte bara slänga namn omkring sig. Nu har jag fått besked om ett fjärde knep som jag använt när jag sa tack och ajö. Knepet var känt från Sverige: 4, drog sig sårad ur debatten och påstod att samtalet upphört innan det började. Får jag vänligen bidra med en punkt? 5, Analysera andras inlägg och beskriv dem som retoriska knep. Varför inte en sjunde punkt också? 7. Beskriv något som så dåligt att den kritiska person du diskuterar med måste byta fot och börja försvara det ifrågasatta.

Så behandlar man ju fullblodspessimister. När de beskrivit något, t ex börsen utveckling, som urdålig och skrämmande så lägger man till ännu värre och förskräckande perspektiv, tex att börskraschen är nära och att nu kan det snart inte bli sämre. Då förvandlas förmodligen pessimisten till optimist och tvingas påtala att fullt så dåligt är det väl i alla fall inte... Óch fullt så illa står det väl inte till med Svenska kyrkan?!

Ytterligare har jag via e-post fått en synpunkt: Är det bara Du som får kritisera Svenska kyrkan? Nej, det står alla fritt. Men detta att jag gått i försvar, vilket jag medger, beror förmodligen mest på att synpunkterna på Svenska kyrkan blev så utmanande negativa att ingenting annat än en tunn hinna tro fanns kvar, ett slags yta man höll sig med för syns skull. I övrigt styrde sekularismen fullständigt. Då övergår kritik till något annat - till ett utdömande och totalsågande. Vi som älskar denna kyrka framstå ju som alltigenom korkade och blåsta, grundlurade och lättbedragna. Min förhoppning är att jag mitt i den upplevelsen inte gått från sak till person.

Inmålad och inföst i hörnet kände jag mig inte helt bekväm. Inte sårad men lite uppbragt över mig själv som trodde att det gick att hantera kommentarplatsen som en samtalets arena.

Ur just den debatten med fem, kanske fler, debattörer har jag dragit mig. Det blev oöverskådligt och spretade mer än jag klarade av att hantera. Än en gång: man får gärna tycka illa om Svenska kyrkan och döma ut den. Möjligheten att behålla tilltro och hopp minskade drastiskt och då, efter att ha gått i försvar, retirerade jag.

Ett samtal där man försöker förstå och upptäcka mer av den komplicerade kyrkoverklighet där vi lever - det skulle jag innerligen önska. Men platsen och arenan får nog bli en annan.


Andra bloggar om: Kyrkpressen, Svenska kyrkan, Kommentarer, Tilltro, Sekularismen, Kristen tro

Ett kort inlägg

För långt! Alldeles för långt! Och svårt ibland också. Varför skriver Du så mycket? Man orkar inte läsa alltihop.... sa en av mina vänner. Visst är det trevligt att Du har en blogg, fortsatte han, men...

Detta korta inlägg tillägnas honom och alla andra som inte vill läsa långa texter.

Stillsam reaktion

Din blogg, vad är det för fel på den? Man kan inte hitta den. Nu har jag försökt få fatt på den hur länge som helst. Rösten i telefonen var smått ilsken.

Kunde Du inte ha ett lätt namn, fortsatte den. Nu har jag prövat att skriva in försynt med först små och sedan stora bokstäver och inte hjälper det. Försagd eller betänksam gick inte heller. Anspråkslös? Lågmäld? Så tänkte jag på dig och insåg att den borde heta något med harmsen eller ilsksint. Upprörd, på vrången... Bloggar borde heta personers namn eller ta fram egenskaper man kan koppla ihop med den som skriver. Vad heter den, din blogg?

- Stillsam!

I telefonen hördes då ett ganska elakt skratt.

Andra bloggar om: Bloggnamn

Bloggvården har fått stå tillbaka. Kyrkans inre liv har tagit all tid. Men jag hade gärna läst om bloggar under tiden. Ämnet är intressant. Snart kommer förhoppningsvis de första böckerna om att sköta om sin blogg.

Inledning

Kap 1 Att skriva kort och koncist

kap 2 Långbloggare förenen eder

kap 3 Rubriker till ingång

kap 4 Vad göra när man inte bloggar

kap 5 Bryt osunt bloggberoende

kap 6 Bloggen och kyrkans inre liv

Ett nödvändigt kapitel måste handla om konsten att skriva kort. Jag som låter orden flöda måste lära mig begränsning. Fastan kunde ha hjälpt mig om jag varit tillräckligt klok. Avstå från ord – den nya fastan! Skriv så effektivt att din blogg kan läsas och bergipas på 2,4 sekunder. Men samtidigt borde en klubb bildas för långbloggare med skrivklåda och stora ord.

Gång efter annan blir inläggen så långa att surfarna bara hinner läsa två rader innan de återvänder till kortkort, till häftigare sidor. Läsarna som stannar i 2 ,4 sekunder på min blogg får ändå något med sig. De blir uppbyggda av rubrikerna. Men mina rubriker tillhandahåller ingen sammanfattning av innehållet. Här är de poetiskt intetsägande och en del av texten. Dagens rubrik är nyttig för fantasi och eftertanke: bloggvården har fått stå tillbaka. Det tål att tänka på! Därför måste ett handbokskapitel handla om hur ingångar i texten via rubrik och bild kan bli bättre. De måste locka och dra in läsarna, precis som i kvällspressen. Ju spretigare desto fler ingångar (vägar in) i texten.

Ett kapitel bör handleda oss i konsten att göra något när man inte bloggar. Man kan lära sig att hela tiden bära sin blogg i tankarna och då behöver man aldrig bli ensam eller övergiven. Han som sitter för sig själv där borta är inte alls ensam och isolerad, han tänker på sina framtida läsare – han behöver inte oss här i nuet. Inte så olikt den som hela veckan grunnar på söndagens predikan. Onåbar i nuet men nästa söndag då kan man snacka om närvaro.

Själv har jag avstått från bloggandet för att inte bli besatt. Varje dag en bloggdag! Så höll det på att bli. Så något måste handboken innehålla om hur man trappar ner sitt bloggberoende. Man skriver ju inte bara. Man firrar också runt på alla möjliga bloggsidor för att få impulser och göra andra glada. Deras besöksiffror rakar då i höjden och de kan nöjda och överlyckliga gå ut i livet. Livet är det som inträffar under tiden man bloggar.

Mina icke bloggdagar har dock ägnats åt viktiga ting. Kyrkans och församlingens inre liv har krävt all min uppmärksamhet. Många människor gläds åt en kyrka som ägnar sig åt det inre. Föga vet de om kyrkans inre liv!

Kyrkans inre liv är ganska tråkigt och riktigt enahanda. Det är fyrkantigt och fyllt av tvång. Men nödvändigt. Alla expeditioner susar av processande datorer. Framför dem människor i djup koncentration. De ber inte, de författar! Av största vikt för kyrkans inre liv är nämligen rapportskrivandet. Man måste förmedla och levande beskriva hur något som hänt verkligen blev eftersom så få ville vara med då när det faktiskt hände. Som kompensation informerar man dem genom rapporter, församlingsblad, protokoll, minnesanteckningar, verksamhetsberättelser, verksamhetsuppföljningar och verksamhetsplaneringar. Samtidigt möter alla medarbetare varandra eftersom de ofta är så många att åtskilliga timmar går åt att berätta för varandra vad som hänt innan det blir rapporter av berättelserna. Vi övar oss liksom muntligt.

Dessutom måste vi se till att vi inte går i vägen för varandra och inte försöker vara i samma lokal, rum eller kyrka samtidigt. För undvikande av kollisioner är ett av det inre livets nödvändiga sysslor.

Enkätifyllandet är nästan som bloggande. Man blir alldeles uppslukad och uppfylld av att sätta kryss i små rutor. Det behövde komma initierade handledningar om konsten att hantera enkäter. Hur gör man när alternativen inte utesluter varandra och man inte får skriva kommentarer? Envetet kryssar jag både två och tre rutor och lämnar andra frågor utan svar. En insats blir utomordentlig och undermålig samtidigt. Det är ungefär som när man förr lyfte bilen över räkneverken på vägarna. Så kul det blir för statistikerna när en halv bil passerat, tänkte man.

Varje centralt anställd med självaktning undersöker marknaden för det egna arbetet med hjälp av nya enkäter. Stiftet gör det. Rikskyrkan gör det. Nu behöver man inte ens skriva egna remissvar. Stora utredningar besvaras med hjälp av 30-40 kryss i små rutor. Demokrati har blivit multiple choice. Som ett minival, men då finns det bara ett personkryss. Men på ett ungefär blir det lika för att uttrycka sig exakt. Flest röster vinner – inte bäst argument. Utredarna undviker att remissinstanserna tycker något själva, man begränsar skadeverkningarna av synpunkter som inte går att sätta på tabell.

Så nu har jag skrivit om bloggande och om kyrkans inre liv, om enkäter och kryss. Nu har jag en kvart av fredagens åtta timmar avsatta för att planera det verkliga inre livet – en andakt med betraktelse. Om vad som hände under den andakten ska jag efteråt skriva en fyrsidig rapport och sända till någon, jag vet knappt vem. Därför blir det för dagen just här en punkt satt. Fast lika gärna kan man sätta ett x.

Andra bloggar om: Bloggande, Handböcker, Svenska kyrkan, Det inre livet, Enkäter

To all of you!

Nu har jag bloggat ett antal månader och genom okunskap lyckades jag inte från början att ställa in kommentarlänken (comments) som finns under varje inlägg på bloggen. Nu ska den länken vara justerad så att man kan ge kommentarer och diskutera. Om Du inte själv är bloggare kan Du välja att kalla dig för other eller att helt enkelt vara anonym.

Nu inbjuds alla Ni som medvetet eller avsiktligt surfar in på denna blogg att skriva, kommentera, påstå eller önska. Vare sig Du bor i Kina, USA, England eller Sverige kan Du väl lämna en hälsning eller en synpunkt tycker en i allmänhet mycket stillsam Lars B Stenström.