När valet är över händer det något omvälvande med många av oss. Vi har sträckt på ryggarna och känt oss stolta för att vi fullgjort en medborgerlig rättighet och plikt - vi har gjort vår röst hörd! Att ha gjort sitt val och röstat känns bra, vi blir nöjda över att vi gjort vårt för det gemensamma.
Rösterna läggs för att gynna våra egna intressen, det personliga underordnas för det mesta det ideologiska, det gemensamma. Att egenintresset får stort utrymme i valet kan ses som en faktor som gör demokratin livskraftig. När det gemensamma och det personliga samspelar frågar jag mig hur de stora politiska frågorna behandlats eftersom utspelen blivit plånboksfrågor där politikerna lockar med rent personliga erbjudanden som t.ex. ökade barnbidrag.
Men nog smyger en annan känsla sig in. Den skulle kunna kallas Eftervalsstress (EVS) eller Post Election Stress. Vilsenheten och tomheten växer. Detta har hänt, vad kan jag göra med det? Är jag tillbaka som publik för det politiska spelet med sin fastlagda dramaturgi? Att inte kunna göra något särskilt mycket mer när väl rösten är lagd kan bli till stress och kris. Att ha lagt sin röst verkar egentligen inte betyda särskilt mycket. Vemodigt är det. Ska man verkligen behöva gå med i ett parti och arbeta sig fram till en tydligare röst med större inflytande? Är det så det ska vara?
Några dagar till får vi hålla fast vid att det är något politiskt gott för vårt land, och för min egen självkänsla, att ha gjort sitt i valet. Men, de nya rösterna som vill stänga ute, som vill göra det svårt för invandrare och flyktingar, hur stora hot utgör dessa krafter som tappat sin klassiska konservatism stolta humanistiska arv? Eller gruppen med Sverige i namnet, som dykt upp från sitt högerextremistiska arv och drar röster och människors engagemang till sig, blir de ett verktyg för demokratins nedmontering, eller är de någonstans verktyg för att bygga folkhemmet vidare. Vem vet?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar