Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president
Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig
blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen
Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några
av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell
överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte
kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit
att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.
Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda
sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda
eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort
ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare
men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna
orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal
så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.
Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på
gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill
du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att
kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att
göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna
säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.
Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de
fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån
vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som
är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och
livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell.
Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja
och nej innebära nej.
Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa
ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller
avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant
återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen
förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och
tycks – men det finns något som är sant.
Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något
subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida
sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig
utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller
samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk
socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!
