Den förhandlingsbara sanningen

Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.

Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.

Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.

Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell. Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja och nej innebära nej.  

Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och tycks – men det finns något som är sant.

Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!