I ett debattinlägg i tidningen Dagen skriver Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och Rolf Åbjörnsson, advokat (båda tillhöriga Claphaminstitutet) skriver om tolerans och intolerans. De smenar att: Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen. Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte dem som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv.
Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.
Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.
Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.
Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.
Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.
Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.
Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.
Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.
