Det andliga intresset är stort nu! Fler är nyfikna och undrande. Rent av hungrande. Den nyandliga rörelsen med New Age användes länge som ett påtagligt bevis för denna samtidens andliga intresse. Alternativa mässor med alternativ medicin, hälsorörelser, olika metoder för meditation och andliga terapier som kristall- och luktterapier samlar mängder av intresserade. Och sökande får man väl säga. Att så mycket av det vi förr såg som vidskepelse nu drar till sig nyfikna är ett bristsymptom i tiden.

Typiskt är att många inte vill tro som kyrkan, eller för den delen som alla andra. Och ändå är de flesta inte särskilt djärva eller nytänkande på trons och andlighetens område. Vi är nog vare sig vi är religiöst organiserade eller ej, deltar i andliga rörelser eller ej, ganska trostraditionella. Men vi har blivit historielösa. Vi har skurit av banden till våra egna kulturella rötter. I ett slags andlig jantelag har vi rackat ner på det som sedan 1000 år format vårt andliga arv.

Ett sätt att möta denna andliga längtan är att finnas i centrum av sin övertygelse, att introducera människor i meditation, bön och gudstjänst. Att lära ut det kristna livets elementa. Tillbaka till källorna, åter mot centrum!

Minns förändringen i skolundervisningen från kristendom till religionskunskap. När vi fick religionskunskap hade det förgåtts av en massiv kampanj från de kristna kyrkornas sida att förhindra ändringen och försöka bevara och försvara skolundervisningen. Enstaka och djärva kristna tyckte inte att den dåvarande kristendomsundervisningen var så mycket att yvas över.

Många elever fick avsmak för kyrka och tro under dessa timmar. Man införde en förment objektiv skolundervisning, den skulle vara religons- och livåskådningsmässigt neutral. Men omvittnat är att kristendomen snart drunknade. Lärare kunde lättare underminera än bygga upp tro och religion i objektivitetens namn. Neutraliteten gjorde det möjligt att överbetona andra religioner, t ex all orientalisk och asiatisk religion. Eleverna fick snart lära sig mera om islam och buddhism än om kristen tro. Exotismen tog över - för den sågs inte som ett hot.

Sekulariseringen kan vi diskutera länge – detta bortväxande från kyrkans tro, språk och tänkande. I Hedeniusdebattens efterföljd skulle man i alla fall inte vara religiös och allra minst kristen. Som ung studenetpräst fick jag känna av stark fientlighet från delar av den akademiska världen. Men tillhöra kyrkan kunde man. Denna kulturella fortsatt starka tillhörighet uttrycker samtidigt en väldig lojalitet med den kristendom man tankemässigt avvisat. Motsägelsefullt, eller hur. Eller är det så att tillhörigheten handlar mer om rötter och historiska band, ger en egen kulturell identitet som står ganska oberoende av kyrkans innersta övertygelse och budskap?

Hur ska man förstå denna fortsatt starka samhörighet med den kyrka vars tro man inte själv utövar eller särskilt pregnant omfattar? Som en försäkring möjligen. Skulle någon behöva kyrkans tjänster är det bra att höra till. Som ett medborgarskap. Är man svensk tillhör man Svenska kyrkan. Tryggt och bra.

Svenska kyrkan måste räkna dessa många tillhöriga som en väldig resurs. Och erkänna att det är legitimt att tillhöra av andra skäl en personlig tro. Men kärnan som omfattar tron måste med nödvändighet växa. Alternativet är att hela kyrkan blir något annat. Kyrkan som något förgånget, en historisk återvändsgränd som man kan befinna sig i av nostalgiska skäl.

Kyrkan, en organisation för kulturhistoriska värden, en apparat vars demokratiska medvetenhet vida överstiger dess andliga liv och tro, en klingande cymbal: det vill säga ett slags samhällelig gärningslära utan inspiration från kyrkans Herre. Eller en moralisk uppfostringsanstalt som de tidiga frikyrkorna menade. Det vore en förfärande utveckling...

Alla vi som vill något annat: upp till kamp!