Debatten om Svenska kyrkans identitet är ett försummat diskussionsämne. När Lennart Koskinen väcker den får jag intrycket att det är ett slags testamente. Glöm inte bort den frågan. Ni, eller vi, har fem år på er (oss).
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
