Första föredraget avhållet. Nej, inte premiären för föredragshållande – utan det första retrospektiva anförandet. Sett med mina ögon, ur mitt perspektiv. Subjektivt ocg förhoppningsvis ganska personligt. Utan att vara för närgånget. Inför ett gäng volontärer i Sjukhuskyrkan i Örebro fick jag blicka tillbaka: Min tid i Olaus Petri församling. En kort historia stort sett, men den längsta fasta uppgiften i en och samma församling under min tid som präst (prästvigd 1975 i december).
Efter en omväxlande och utvecklande tid som chefredaktör på Kyrkans tidning blev jag installerad som kyrkoherde 1999. Och pensionen inträffar i sommar. Vilka omvälvande år i Svenska kyrkan! Den stora reformen kyrka – stat, från välsignelse av ingånget partnerskap i själavården till att juridiskt ombesörja samkönad vigsel. Dit hör även omvandlingen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission samt processen fram till beslut om att avskaffa av de gamla samfälligheterna. Detta sista som blir 2014 års strukturrevolution.
Lokalt har det också hänt stora saker. Studentboende och äldreboende blev verklighet i kyrkliga samfällighetens regi. Kursgården Solliden har byggts ut och moderniserats. Ett nytt kapell invigdes där. Ett lokalt Kyrkans hus inköptes och byggdes om. Två personer i församlingen konverterade till Romersk katolska kyrkan vilket orsakade konflikt och delade meningar bland annat mellan församlingen och Örebro kyrkliga samfällighet och med Strängnäs stift. Biskopen lät också genomföra en specialvisitation av Olaus Petri.
Själv hann jag med att bli invald i domkapitlet som företrädare för präster och diakoner. Intressant och lärorikt. Men jag hann också med att inför nästkommande period bli bortvald. Det skedde i samma sal i Strängnäs där jag många år tidigare varit med om ungefär detsamma. Den gången var jag fackets förslag till prästerlig ledamot i domkapitlet - men fick se andra bli invalda, bland annat eftersom fackets ordförande offentligt och eftertryckligt tog avstånd från styrelsens nominering.
Så mycket gott har också hänt. Kyrkomusikaliskt har jag varit i sjunde himlen vid åtskilliga tillfällen. Skickliga medarbetare har förflyttat berg! För familjer och barn, för människor med minimala resurser. Arbetet har inte varit riskfritt. Katten Sixten, som jag fick av arbetslaget i 60-årspresent, har berättat någon sådan episod.
Mötet med enskilda i församlingen har också givit minnen för livet. Och jag har ibland försökt påminna mig tacksamhetsorden i 1 Thess 1:2 ff: Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår herre Jesus Kristus inför Gud, vår Fader. Gud älskar er, bröder, och vi vet att han har utvalt er…
Så ser det ut om man skrapar lite på ytan. Nog skulle det här och lite mer därtill kunna fylla några kapitel i en bok. Men... vem skulle läsa slikt? Någon gammal antagonist, kanske? Kyrkohistorisk signifikans? Till någon del skulle nog en sådan berättelse ändå ha ett bidrag att ge. Kyrkohistoria sker även i det lokala. Det är faktiskt inte på nationell och internationell nivå de flesta lever sina (kristna) liv. Utan i lokal mylla med fötter bland gräsets rötter.
